Sidor

tisdag, augusti 25

One o clock


Idag blev en väldigt bra dag.

Såhärva. Igår var sista dagen innan skolan och det riktiga livet börjar igen på riktigt. 
Jag gjorde inte speciellt mycket annat än gick till kyrkan och höll på och fixade i mitt nya rum. Nyinflyttad sen i torsdags i min nya fina lägenhet med mina sååå softa roomies. Alltså, känner mig fri från Kelsey’s herravälde i det gamla huset. Det kändes inte så farligt då, men jämfört med det här känns det som jag frigjorts från bojorna. 

Anyhows, inte mycket hände. Söndag liksom, och jag hade bestämt mig för att inte öva. Planerat att äta middag med Aaron efter hans andra lab band audition, men när stunden kom var han missnöjd så vi istället spelade vi FIFA med Barney och Emilio och drack stora mängder öl för att glömma våra sorger. Sen gick vi hem till ett annat hus där det bor ett gäng andra jazz-människor och drack ännu mer öl och spelade ett hysteriskt roligt pictionary-spel där man kopplade sina iPhones till X-boxen. Jag var ganska så väldigt full men vann spelet. På vägen hem plockade vi med oss mat från Taco Bell. En YTTERST succéartad söndagkväll. 

Sådan kväll, sådan morgon. Jag har föga förvånande haft huvudvärk och svettningar hela dagen. Första skoldagen som det var tänkt att jag skulle vara SÅ PRODUKTIV OCH REDO INFÖR!! Nåväl. Lyckades inte få något gjort och övade i 35 minuter. Hade bara harp masterclass och det var kl 16. Lugnt och fint. Fruktansvärt varmt och fuktigt ute. Lab band audition results kom upp på den ökända tavlan, och vad ser jag då om inte Aarons namn på Alto II i One o’ Clock Lab Band. What the fuck. Detta är alltså en sjukt big deal här, framförallt om man spelar altsax då det finns HUR MÅNGA altsaxofonister som helst. Verkligen välförtjänt men ändå verkligen bewildering.

Insikten som följer – jag har alltså varit bakis hela min första skoldag för att vi drack öl för att glömma att Aarons audition hade gått så dåligt. OCH SE SÅ DÅLIGT DET GICK, VILKEN TUR ATT VI DRACK SÅ MYCKET ÖL…. :-) Äsch. Helt klart värt det. Aaron är jätteglad men vill inte visa det än, också för att saker ibland förändras de första dagarna och folk flyttar upp och ner och han vill inte ta ut segern i förskott. Men det är basically som att han har vunnit jazzen. 

På kvällen spelade vi basket. Fortfarande varmt och fuktigt men lite mindre påtryckande. Så sjukt mysigt. Efteråt lagade vi korv stroganoff. Bra dag. Imorgon börjar det nya produktiva livet.

lördag, augusti 15

Att skriva något

Jag är i Texas igen och det känns väldigt bra. Känner mig stark och uppladdad efter världens bästa semester. Imorgon är det exakt ett år sen jag kom till Denton för första gången. Mycket var väldigt, väldigt annorlunda då. Blir lätt lite deja vu-artat, framförallt eftersom jag ju var i New York precis innan även då.

Det slog mig några gånger nu när vi var där också. Förra året var jag själv i NY – hade väldigt kul och kunde göra precis som jag ville men kände mig ändå lite lagom lost och var inte så väl bekant med jazzklimatet där. Nu var jag där med Aaron och bodde i en takvåning i SOHO, mötte upp flera kompisar från skolan och gick på hur många spelningar som helst med vänner som känner ägarna på vissa av klubbarna.
Förra året flög jag in till Denton och kände absolut ingen (eller okej, bekant med en person). Blev hämtad på flygplatsen av en förbokad shuttle service och hade absolut ingen aning om nånting. Nu blev vi upphämtade av Cole och Sarah och allt var precis som vanligt. Huset, katten, kompisarna. Hämtade bilen. Osv.

Tänkte i alla fall att jag skulle skriva någonting om det jag har tänkt på senaste två veckorna. Eller kanske bara nämna. Saker som jag tänker tillhör livet.

Att bryta ihop på flygplatstoaletter. Jag kan inte beskriva vilken konflikt av känslor det är. Jag börjar gråta bara jag tänker på det. När man inte vet hur det ska bli för dem man bryr sig om. Den stora sorgen över att saker måste förändras, samtidigt som förnyelse är ett måste för tidens fortgång.

Det är inte roligt att vara ifrån varandra, för någon. Allt skulle vara så mycket bättre om vi bara kunde vara på samma ställe allihopa. Det slog mig när jag och Aaron träffades igen att jag inte vill att vi ska vara ifrån varandra så länge. Det är inte roligt. Sen gick det ju bra till slut ändå, men om man fick välja..

Jag har tänkt på det där med att välja att älska någon villkorslöst. Det är en ganska fantastisk sak. Det blir liksom lite annorlunda när man har valt det själv. När det gäller ens familj älskar man ju dem för alltid oavsett vad för dumheter de hittar på, men det gör man ju på något sätt automatiskt. Jag tycker bara att det är något lite oförklarligt och starkt i att veta att man valt att älska någon "utomstående" alla dagar, även de när man bara är förmögen att tänka på sig själv och den andra personen blir en smärtsam spegling av det. Även då, liksom.

Och, jag tänker på min relation med Gud. Den är ju ändå det viktigaste. Sommarens möten med mina kära kära vänner har gjort att jag nu vill bli lite bättre på att vårda denna för mig så viktiga relation.

Vänner och familj i Sverige, ni ska veta att jag längtar efter er jättemycket. Jag vet dock och hoppas att ni också gör det att vi alltid finns kvar. Avståndet känns längre än vad det faktiskt är.