Sidor

söndag, juli 19

Undertryckt hjärtstress

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara känslan utan att det låter helt sjukt och "ondskefullt", men jag kan bli stressad när jag känner att jag blir en del av folks egna intressen. Typ att "vi planerar den här jättebra grejen!!" för att den andra personen vill det och att det på något sätt är min plikt att också vilja det.

För att ta ett exempel:
"Vi borde ta och leta upp de här och de här och de här gigsen till nästa sommar".
Jag känner: jag vet inte ens hur mycket jag kommer att vara hemma nästa sommar. Eller om jag kommer att vilja ha gigs då. Säger det.
"Ah, okej. Ja.. det vore ju bra om du kunde veta det snart. Och det vore ju bra om du är hemma så mycket som möjligt så att vi kan spela liksom, det är viktigt!".
Men jag kan ju inte veta. Jag kan inte veta än på ganska länge, och även om jag skulle känna att jag kanske inte kommer att kunna leva upp till de förväntningarna är det svårt att uttrycka, eftersom jag faktiskt inte vet och jag KANSKE visst kommer vilja ha hur mycket gigs som helst. Och sen har man en person som uppenbart vill att man ska vilja det ena mer av de två alternativen eftersom att det även gynnar hen själv. Då blir det ju ännu svårare att säga att man tror att man kanske vill det där andra alternativet.

Och det kan ju vara på andra sätt också. Typ "nu när du bor där borta ska vi alla komma och semestra med dig i åtta veckor!" (mycket stor överdrift). Jag: men, jag går i skolan. Och har kanske inte råd, eller tid. Men det är väl tydligen min plikt eftersom jag bor här nu.

Som sagt, det är inte enbart dåligt. Jag är sjukt tacksam över att jag har folk i min närhet som vill vara med mig och som vill att jag ska vara så mycket som möjligt hemma i Sverige. (!!!)

Men det är även som det här "OMG nu måste vi hänga varje dag tills du åker hem!". Jag skulle också vilja det, på ett teoretiskt plan. Men jag har så mycket annat som jag måste göra också. Och det är ju inte bara EN person som tycker att det är min plikt att vara med hen varje dag eftersom jag nu är hemma. Det är typ 10 personer som jag i så fall ska vara med, varje dag.

Jag vill ju såklart vara med alla, i teorin! I teorin vill jag vara hemma hela somrarna och ha jättemycket gigs och jag vill åka på roadtrip i USA med fyra olika gäng med obegränsad budget och tid eftersom jag nu bor i USA och då måste man göra det eftersom det ger alla andra en anledning att åka dit, och jag vill att min amerikanska pojkvän ska vara i Sverige varje jul och varje sommar hur länge som helst osv osv osv. Men det blir väldigt jobbigt när man får så sjukt många såna här propositioner och ser liksom uppenbart hur det inte kommer att kunna gå ihop eftersom JAG faktiskt har ett eget liv också, och det är mestadels i vardagen där borta just nu. Och sen kan man inte säga att man tror att det kan bli svårt att få ihop eftersom man vill vara positivt inställd och det vore ju fantastiskt, i teorin. Och allt är ju inte omöjligt! Men alltihop är faktiskt inte möjligt.

Åh, det är verkligen ett lyxproblem det här. Men det gör mitt hjärta lite stressat och jag får dåligt samvete för att jag ens tänker tankarna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar