Sidor

torsdag, juli 23

Alltså, tacksam

Det är först nu då jag håller på att skriva prospekt till fonder jag söker pengar från som det plötsligt går upp för mig hur TUNG utbildningen jag ska gå faktiskt är. Liksom sett till status, och utförande. Sen liksom själva grejen att programmet har erbjudits med jazzinriktning i tio år på UNT och jag är den första personen som kommer göra det. Och så tar de ju bara in tre-fyra stycken GAC per år, alla instrument inräknade. Och så recitals då, examenskonserter, som är en rätt big deal i USA. Master’s har en, sista terminen av minst två år. De som blir doktor gör tre, spritt över tre år. Jag ska göra fyra på två år. Och i allt annat blev jag accepted “as I am”.

Asså jag visste ju när jag sökte att det borde vara närapå omöjligt att komma in, men sen glömde jag liksom bort det lite grann för att inte förgås av oro. Och sen, ja… Fan vad sjukt att jag kom in ändå.

söndag, juli 19

Undertryckt hjärtstress

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara känslan utan att det låter helt sjukt och "ondskefullt", men jag kan bli stressad när jag känner att jag blir en del av folks egna intressen. Typ att "vi planerar den här jättebra grejen!!" för att den andra personen vill det och att det på något sätt är min plikt att också vilja det.

För att ta ett exempel:
"Vi borde ta och leta upp de här och de här och de här gigsen till nästa sommar".
Jag känner: jag vet inte ens hur mycket jag kommer att vara hemma nästa sommar. Eller om jag kommer att vilja ha gigs då. Säger det.
"Ah, okej. Ja.. det vore ju bra om du kunde veta det snart. Och det vore ju bra om du är hemma så mycket som möjligt så att vi kan spela liksom, det är viktigt!".
Men jag kan ju inte veta. Jag kan inte veta än på ganska länge, och även om jag skulle känna att jag kanske inte kommer att kunna leva upp till de förväntningarna är det svårt att uttrycka, eftersom jag faktiskt inte vet och jag KANSKE visst kommer vilja ha hur mycket gigs som helst. Och sen har man en person som uppenbart vill att man ska vilja det ena mer av de två alternativen eftersom att det även gynnar hen själv. Då blir det ju ännu svårare att säga att man tror att man kanske vill det där andra alternativet.

Och det kan ju vara på andra sätt också. Typ "nu när du bor där borta ska vi alla komma och semestra med dig i åtta veckor!" (mycket stor överdrift). Jag: men, jag går i skolan. Och har kanske inte råd, eller tid. Men det är väl tydligen min plikt eftersom jag bor här nu.

Som sagt, det är inte enbart dåligt. Jag är sjukt tacksam över att jag har folk i min närhet som vill vara med mig och som vill att jag ska vara så mycket som möjligt hemma i Sverige. (!!!)

Men det är även som det här "OMG nu måste vi hänga varje dag tills du åker hem!". Jag skulle också vilja det, på ett teoretiskt plan. Men jag har så mycket annat som jag måste göra också. Och det är ju inte bara EN person som tycker att det är min plikt att vara med hen varje dag eftersom jag nu är hemma. Det är typ 10 personer som jag i så fall ska vara med, varje dag.

Jag vill ju såklart vara med alla, i teorin! I teorin vill jag vara hemma hela somrarna och ha jättemycket gigs och jag vill åka på roadtrip i USA med fyra olika gäng med obegränsad budget och tid eftersom jag nu bor i USA och då måste man göra det eftersom det ger alla andra en anledning att åka dit, och jag vill att min amerikanska pojkvän ska vara i Sverige varje jul och varje sommar hur länge som helst osv osv osv. Men det blir väldigt jobbigt när man får så sjukt många såna här propositioner och ser liksom uppenbart hur det inte kommer att kunna gå ihop eftersom JAG faktiskt har ett eget liv också, och det är mestadels i vardagen där borta just nu. Och sen kan man inte säga att man tror att det kan bli svårt att få ihop eftersom man vill vara positivt inställd och det vore ju fantastiskt, i teorin. Och allt är ju inte omöjligt! Men alltihop är faktiskt inte möjligt.

Åh, det är verkligen ett lyxproblem det här. Men det gör mitt hjärta lite stressat och jag får dåligt samvete för att jag ens tänker tankarna.

tisdag, juli 7

Blah blah

Tre veckor och två dagar kvar i Sverige nu. Har gått lite mer än halvvägs.
Återstår gör sju gigs, följt av en och en halv veckas förmodligen ganska intensiv genomgång/sortering av lådor och saker.

Imorgon bitti ska jag åka svintidigt till Gotland med Josef och harpan. Ska bli kul! Hemma på söndag. Vädret ser väl inte sådär superlovande ut men det blir nog trevligt.

Idag har jag varit jättejätteduktig och skickat två email som jag skjutit upp. Och mitt visum har kommit så det känns ju bra. Inte så himla mycket panik denna gång, ändå.

Längtar fortfarande efter Aaron såklart men har det ändå väldigt trevligt här hemma. Asså önskar att man alltid kunde vara tillsammans ändå. Till jul kommer jag ju att vara hemma runt en månad också, och även om jag skulle kunna pusha för att han ska hänga med då vore det väl ändå roligare om han fick komma på sommaren i första hand. Och då kommer vi att behöva vara ifrån varandra såhär länge igen i December. Tråkigt. Men nåväl, vad ska man göra.


Edit: OMG INSÅG PRECIS ATT butiken "The Wooden Spoon" som ligger i Plano (45 min från Denton) säljer LINGONSYLT, ÖNOS-SAFT, OBOY, MÖRK SIRAP och en massa andra livsnödvändiga saker!! Lyckan

lördag, juli 4

Allmän update

Haha okej låt mig bara fnissa lite: det är 25-30 grader i Sverige under, vadå, fem dagar. Och då exploderar tidningarna med "11 tips på hur du mår bra i sommarvärmen" med tips som "skölj underarmar och fötter med jämna mellanrum för att hålla en jämn och låg kroppstemperatur", "sitt i skuggan och använd solhatt", etc. Gulligt. Men det är klart, ovana svenskar är säkert tacksamma för lite tips och råd för att överleva en högst medelmåttig värme jämfört med på så många andra ställen i världen. Och med tanke på solhetsen man som svensk känner när det bara är sol vid ett ytterst fåtal tillfällen, och den ack så vanliga "det är inte rött, det är brunt!" kommentaren känns det plötsligt rätt rimligt med lite tips och råd. Inte för att jag tror att det hjälper, men ändå.

Jag längtar efter Aaaaaaaaarooooon men det är okej.

Är på landet! Skärgården!! åh vad jag tycker om den. Tänkte på det idag, hur jag så gärna skulle vilja ha ett sommarhus på nån ö och en båt när jag blir vuxen på riktigt. Synd att jag inte kan speciellt mycket om båtar. Man kanske kan gå på någon sorts vuxenkurs i skärgårdsliv?

Jag har inte suttit på en häst på fem år. Är det inte sjukt? Det gör mig lite ledsen, samtidigt som jag inte riktigt vet när jag ska ha tid med det.

För övrigt ser väderläget inte toppen ut inför min gotlandsvistelse nästa vecka.. må det vända!

OCH jag blir lite upprörd över extremt könsstereotypa barnprogram.