Sidor

söndag, juni 28

Det här är ju bara självömkan men jag postar ändå

Sverige, Sverige, Sverige.

Overall kan man väl säga att det är blandade känslor över att vara hemma, men det visste jag ju att det skulle vara redan innan. Ärligt talat känner jag mig lite trött. Jag orkar snart inte längre förhålla mig till allt. Idag har jag suttit och hållit på med en massa förvirrande pappersarbete vilket inte har gjort saken bättre. Minsta lilla grej blir så jobbig att förhålla sig till för att högen redan är så stor. Immigration, registrering, papper papper papper, officiella dokument som ska skickas eller ska de det? och hur får jag tag på den informationen. Vad skrev jag i för adress. Hur många dagar tar det att få examensbevis. varför vet de inte direkt på KMH huruvida mina transcripts har kommit eller ej. Jag orkar inte tänka på det längre. Orkar inte checka och dubbelchecka. Hur var det med försäkring? Google, google, google. Hittar inga svar. Eller kanske. Väntan. Men om jag väntar för länge kanske det blir försent? Så blir det ju oftast.

Så många lådor att gå igenom. Vad ska jag göra med alla saker? Så ledsen över att jag förmodligen inte kommer va i mammas hus mer efter att jag åker tillbaka. Möjligen den där veckan jag är hemma i september då, men då är ju inte hon hemma. Det gör mig verkligen ledsen. Men samtidigt orkar jag inte vara ledsen. Det blir något annat och det kommer bli bra. Och även om man vet det blir det ibland bara överväldigande tungt, bland allt annat.

Skogen är så grön. Jag har saknat skogen så himla mycket. Har saknat vattnet och himlen som tycks vara blåare här ändå, när den väl är blå. Den klara luften, insekter som är små och ofarliga. Människor och vänner som fattar jämställdhet och feminism, i alla fall i betydligt större utsträckning.

Och ändå, ändå vill jag verkligen åka tillbaka. Inte just precis nu, men sen när jag ska göra det. Det är där jag ska vara just nu, hur knäppt och dumt det där landet än kan vara. Även om jag klagar. Jag trivs ju faktiskt jättebra.

Men shärra, nu låter det kanske värre än vad det är (eller?). Det är jätte-jättefint att träffa familjen igen. Och kompisarna. Jag längtar så mycket efter dem när jag är borta men man kan ju inte gå och tänka på det hela tiden för då skulle man bli knäpp. Jag blir ledsen när jag tänker på att säga hejdå igen, även om jag vet att det egentligen inte är så farligt. Och samtidigt längtar jag efter att inte behöva vara mitt i alltihopa här också längre, och så får jag dåligt samvete för det.

Håller på att försöka reda ut, själv, varför jag får så ont i magen så ofta efter att jag äter. IBS? Har varit så i drygt en månad nu, och hade en liknande period i Januari-Februari.

Är det inte ganska episkt att jag aldrig fick körtelfeber ändå? Även om det var deppiga 6 veckor – eloge till oss.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar