Sidor

söndag, juni 28

Det här är ju bara självömkan men jag postar ändå

Sverige, Sverige, Sverige.

Overall kan man väl säga att det är blandade känslor över att vara hemma, men det visste jag ju att det skulle vara redan innan. Ärligt talat känner jag mig lite trött. Jag orkar snart inte längre förhålla mig till allt. Idag har jag suttit och hållit på med en massa förvirrande pappersarbete vilket inte har gjort saken bättre. Minsta lilla grej blir så jobbig att förhålla sig till för att högen redan är så stor. Immigration, registrering, papper papper papper, officiella dokument som ska skickas eller ska de det? och hur får jag tag på den informationen. Vad skrev jag i för adress. Hur många dagar tar det att få examensbevis. varför vet de inte direkt på KMH huruvida mina transcripts har kommit eller ej. Jag orkar inte tänka på det längre. Orkar inte checka och dubbelchecka. Hur var det med försäkring? Google, google, google. Hittar inga svar. Eller kanske. Väntan. Men om jag väntar för länge kanske det blir försent? Så blir det ju oftast.

Så många lådor att gå igenom. Vad ska jag göra med alla saker? Så ledsen över att jag förmodligen inte kommer va i mammas hus mer efter att jag åker tillbaka. Möjligen den där veckan jag är hemma i september då, men då är ju inte hon hemma. Det gör mig verkligen ledsen. Men samtidigt orkar jag inte vara ledsen. Det blir något annat och det kommer bli bra. Och även om man vet det blir det ibland bara överväldigande tungt, bland allt annat.

Skogen är så grön. Jag har saknat skogen så himla mycket. Har saknat vattnet och himlen som tycks vara blåare här ändå, när den väl är blå. Den klara luften, insekter som är små och ofarliga. Människor och vänner som fattar jämställdhet och feminism, i alla fall i betydligt större utsträckning.

Och ändå, ändå vill jag verkligen åka tillbaka. Inte just precis nu, men sen när jag ska göra det. Det är där jag ska vara just nu, hur knäppt och dumt det där landet än kan vara. Även om jag klagar. Jag trivs ju faktiskt jättebra.

Men shärra, nu låter det kanske värre än vad det är (eller?). Det är jätte-jättefint att träffa familjen igen. Och kompisarna. Jag längtar så mycket efter dem när jag är borta men man kan ju inte gå och tänka på det hela tiden för då skulle man bli knäpp. Jag blir ledsen när jag tänker på att säga hejdå igen, även om jag vet att det egentligen inte är så farligt. Och samtidigt längtar jag efter att inte behöva vara mitt i alltihopa här också längre, och så får jag dåligt samvete för det.

Håller på att försöka reda ut, själv, varför jag får så ont i magen så ofta efter att jag äter. IBS? Har varit så i drygt en månad nu, och hade en liknande period i Januari-Februari.

Är det inte ganska episkt att jag aldrig fick körtelfeber ändå? Även om det var deppiga 6 veckor – eloge till oss.

lördag, juni 6

Om två dagar kommer jag hem

Jag brukade ha ett mycket mer romantiskt sätt att se på världen. I alla fall känns det så om jag läser min blogg från förra sommaren. Åh jag orkar inte att det ska vara så praktiskt omständigt just nu. Flytta ut ur rummet, en subleaser som var tvungen att dra sig ur så nu har jag fortfarande behövt deala med att hitta någon som vill hyra mitt rum. Är pank på ett sätt som jag nästan aldrig varit. Måste tänka på att äta ur kylen och vad jag kan lägga i bilen och vad jag måste förvara i Aaron's hus. Behöver jag köpa en extra resväska? Går så mycket energi åt att tänka på. Har haft förmodligen sista poolhänget vid The Republic (mitt lägenhetskonplex). Längtar så sjukt mycket ändå efter att inte bo med Kelsey och Catie (och till viss del Eloise även om jag tycker hemskt mycket om henne) längre. Såg en jättegiftig spindel när jag sopade golvet. Kackerlackor kryper inomhus när temperaturerna kommer upp till 30+. Har hittills dödat tre med stekpannor. Är lite ledsen för att jag vet hur mycket jag kommer sakna Aaron när jag är hemma, men samtidigt ska det såklart bli najs att komma hem. För att försöka känna mig lite mer pepp har jag då läst min blogg från förra sommaren. Bra idé. Det kommer bli fint. Jag kommer ha konserter och öva lite lagom mycket. Vara på landet och träffa kompisar. Det är bara lite konstigt med dessa parallella liv. Och det blir mer uppenbart och fascinerande att jag redan förra sommaren visste att jag inte visste hur länge jag skulle vara borta.

onsdag, juni 3

Chilla

Jag har varit lite konstigt stressad i själen senaste veckan. Känts som att jag haft en massa måsten som jag måste ta hand om innan jag kan tillåta mig själv att tex ligga vid poolen och äta glass. Idag insåg jag att det ju är helt jättedumt. Så jag bestämde mig för att inte göra något mer alls den här veckan, i alla fall inte för att jag "borde" det. Känns hur bra som helst.

tisdag, juni 2

Världens bästa sista maj

Okej, så måste bara berätta.
Igår var VÄRLDENS. BÄSTA. DAG.
Så sjukt najs bara!!
Nu när den tre och en halv veckor långa "blixtrande storm at some point varje dag" perioden är över har solen börjat gassa i sann texasanda igen. Det är fortfarande varmt som förr, typ 22-31 grader, men mycket trevligare när det är soligt och fint jämfört med bara mulet och fuktigt.

SÅ. Igår.
Vaknade ovanligt hos Aaron, 9:30 trot eller ej. Vi gjorde en scramble med svamp, paprika, ost, tomat, avocado och bacon med toast till frukost. Vi spelade basket vid korgarna vid klubbhuset som tillhör mitt lägenhetskomplex, och när vi var som mest svettiga hoppade vi i poolen. Vattnet var perfekt temperatur och det var extremt skönt när man var så svettig. Vi låg där vid poolen en stund och degade i solen. Eftersom vi vaknat "så tidigt" kunde vi denna dag äta lunch! Alltså åkte vi ner och köpte den mest perfekta Banana Spliten som vi åt i skuggan av ett träd (lunch). Sen åkte vi hem till Aaron och satt på framsidan till hans hus i fällstolar och drack öl, gjorde Game of Thrones-quiz på telefonen och tittade på grannen som trädgårdsarbetade. Pratade kort med mamma. Lämnade Aaron och åkte istället för att plocka upp min kompis Basia. Jag och Basia åkte tillbaka poolen och hängde där i två timmar till, lol. Sedan spelade jag sims medan jag åt middag. På kvällen var det som vanligt Game of Thrones-häng i Arränginghouse (som Greg, Kyle och Nick har döpt sitt hus till..). Det var ungefär den mest episka episoden någonsin (även om jag åkte ut från chans till slutspel i vår Fantasy League (så töntigt) men det var okej). Sedan åkte jag och Aaron hem till mig, drack Ginger Ale och tittade på Breaking Bad.

VÄRLDENS BÄSTA DAG

och det höll även i sig denna morgon eftersom vi då åt våfflor igen, med grädde, färska ekologiska jordgubbar, lönnsirap och nutella. NOMNOMNOM. (och ägg och bacon. duh). Om jag fick skulle vi äta våfflor varje dag, men Aaron hävdar att man inte kan göra det.