Sidor

tisdag, mars 31

Tillägg till föregående inlägg

Nu lyssnar jag på europeisk fri jazz och läser feministiska artiklar. Känns gradvis bättre igen!!

Ett random inlägg om min frustration precis just nu

Ok såhär va, viktiga poänger som jag känner att jag behöver få ur mig:

Jag skötte mig väldigt bra på dagens coaching session med vår small group, och med det menar jag att jag inte lät mig själv bli extremt frustrerad över vad som sas, inte sa saker som jag skulle ångra till läraren och lyckades hålla mig till att le och nicka och säga "ja du har rätt" – mestadels.
MEN hallå vad är det här känner jag ibland.
Den här skolan är jättebra på många sätt och lärarna här är jättebra på det som de kan bäst – straight ahead jazz, och i viss utsträckning även den modernare mer straight ahead-stilen. Det är en plats där det finns en massa möjligheter att göra massa roliga saker med JÄTTEMÅNGA bra folk, det är en annan sak jag gillar.
MEN helt seriöst. Jag kommer aldrig att acceptera hierarkin mellan lärare och student gällande vad som är rätt och fel i musik här. Aldrig. Den dagen det händer har jag tappat min själ.

Öppet brev till Rodney Booth:

Kära Rodney, ge fan i att säga vad som funkar och inte funkar när du inte har någon som helst aning om musikstilen du pratar om. Ingen som HELST ANING!! Det är som att vara tillbaka på en dagisnivå av feedback för "friare" musik. Har du missat vad som hänt sedan Ornette? Problemet är att du blandar ganska vettiga åsikter om storform och flöde med att TOTALT DÖDA IMPROVISATIONEN och säga åt folk hur de ska spela, på vilket sätt en viss typ av känsla kommer att uppstå, att den känslan som du får av något är exakt den som varje individ i publiken kommer att uppleva. Hur ska folk här någonsin komma i kontakt med/lära sig lyssna efter/spela den här typen av musik när ni ger ut konkreta "sanningar" i instruktioner som inte har något som helst att göra med musiken som skapas? Jag är glad att du stundtals sa att det var dina personliga åsikter dock. Jag tycker att det är bullshit när du ändå försöker hävda att dina personliga åsikter är vad alla som hör det kommer att uppleva. Jag försökte lite fint säga att det kanske kan vara upp till individen att avgöra om vissa saker funkar eller inte, men du tyckte att det finns generella sanningar som man kan gå efter.
HALLÅ VAD ÄR DET HÄR kände jag ungefär, men jag lyckades låta bli att skratta elakt i ditt ansikte. Jag log bara sarkastiskt och stirrade på dig.

En annan sak. Är det nödvändigt att göra en poäng med variation i Emilio's solo genom att säga "ja alla tycker ju om variation, är det inte så Anna till exempel att om du dejtade någon och så hade du på dig samma kläder varje dag, skulle det inte bli lite tröttsamt för honom då?". Och jag kände ba WAT och sa att "haha jag skiter fullständigt i vad han tycker men jag skulle nog bli trött på det själv" och du Rodney sa att "ja ja, precis, men om han skulle ta dig till samma restaurang varje dag då så blir det ju lite enformigt". Jag menar, är det nödvändigt att bara för att jag är enda tjejen i gruppen göra en liknelse för alla som bekräftar det han just sa, genom att fråga om jag tror att min pojkvän skulle tycka att det vore enformigt om jag hade på mig samma kläder varje dag. Han hade ju också till exempel kunnat fråga Emilio själv om han gillar att äta samma mat varje dag utan att dra in mina kläder och mitt eventuella beroende till en man. Men så är han ju också en gubbig 50-ish-årig gubbe som säger liknande saker hela tiden på gruppcoachningarna. SÅ JAG BORDE VÄL INTE BLI UPPRÖRD

Och jag vet att jag med största sannolikhet kommer att brusa upp ännu mer nästa vecka då vi har coaching inför de andra med Ed Soph. Han kommer att säga saker som jag bara tycker är TOTALT bullshit och jag kommer inte våga säga emot för alla kommer att tro att det som professorn säger är sanning för det är så det fungerar här. Eller så kommer jag säga emot i alla fall för att jag inte kan låta bli och det kommer bli EXTREMT dålig stämning och jag kommer bli extremt mycket argare när jag blir bemött som en femårig FLICKA (okej inte riktigt men lite). Problemet är även här att det som Ed har att säga om de mer straight ahead moderna sakerna vi gör kommer säkert att vara vettiga och bra, vilket LURAR alla studenter att han även säger vettiga och bra saker om det fria MEN HELT SERIÖST DET KÄNNS som att degraderas fyra år i tiden i min utbildning. Och jag hytter med näven i hemlighet som en annan musikalisk-politisk kämpe.

Å andra sidan. De stackars människorna kan ju inte hjälpa att de inte har verktygen för att lyssna på sån här musik. De försöker ju bara ge feedback utifrån den breda musikaliska kunskap som de har. Min europeiska arrogans fullkomligt FRODAS som en riktigt göttig parasit i ett varmt och fuktigt landskap.

Tack och hej

måndag, mars 23

Vardagsvrede

Med anledning av arbetet med den skriftliga delen av mitt kandidatarbete, som jag nu är fullt sysselsatt med, har jag läst ett antal examensarbeten från tidigare år. Många är väldigt bra och har intressanta frågeställningar, men något som slår mig gång på gång är följande:

HUR KAN EN HÖGSKOLA SLÄPPA IGENOM SÅ MYCKET DÅLIG SVENSKA I "OFFICIELLA" KANDITATARBETEN?

Kom igen folks. Inte att man behöver skriva omständigt snirkliga meningar med svåra ord, men särskrivning? Felstavningar? MEN NI HAR JU HANDLEDARE, varför har ingen sagt något!??

Hälsningar // "Känner mig snobbig för att jag just lyckades använda ordföljden "Södra Latins i Stockholm musiklinje" på ett helt casual och naturligt sätt"

Hej

Hej gänget

Sista dagen på Spring Break och vårtemperaturerna har nu exploderat inför veckan. Mellan 17 och 29 grader ska det bli. Idag cyklade jag till skolan i T-shirt och jag har även börjat använda solskyddsfaktor 50 igen eftersom jag brände mig något brutalt i New Orleans när jag "bara" hade 30 en dag.
Ja, vi var i New Orleans och det var ju världens fest! Så himla mysigt att åka bort, kul att se träsklandskapet i Louisiana och häftigt att uppleva energin och viben i staden. Vi åt mycket god mat och hade det allmänt sjukt trevligt. Dessutom bodde vi på ett himla fint hotell så vi kände oss alldeles lagom bortskämda.

Jag har fått många glädjande besked senaste veckan. Och samtidigt gör det också att jag börjar tänka mer på hur saker ska bli och sånt, på sommaren och en massa saker. Allt känns lite lite mer komplicerat än vanligt, och jag längtar även efter familj och kompisar. Men när solen skiner är allt bra igen. Grejen är väl även att jag stressar lite över skolan, över hur mycket jag skulle behöva öva harpa och mitt examensarbete, men egentligen spelar ju det där ingen roll och ändå så bryr jag mig så mycket och bla bla bla och ibland tror jag faktiskt att jag bryr mig alldeles för mycket om vad Dr Haefner ska tycka till exempel.

Härom dagen längtade jag så extremt mycket efter att äta leverpastejmacka på badberget på Furusund.

Klockan är 18:15 och det är fortfarande strålande soligt ute. Det gör mig i alla fall glad.
Hej hej

tisdag, mars 10

Harpan

Kände ungefär att JAG KAN INTE SPELA HARPA THERE ARE BUZZES EVERYWHERE I CANNOT GRIP THE STRINGS SILENTLY AND I SOUND TERRIBLE. Sen så youtubade jag stycket som jag ska spela på masterclass på onsdag och insåg att alla andra på youtube i alla fall spelar den fulare än vad jag gör. Det var ju på något sätt upplyftande.
Men jag står ändå fast vid det första uttalandet på sätt och vis. Ju mer jag lär mig desto mer inser jag hur kass jag är. Antar att det är så som det borde vara.

Och förresten, haha.
Mitt orkesterstycke.
Är. Väldigt. BOMBASTISKT!!!! Mahahaha.
Och låter som filmmusik för en äventyrs/fantasy-film. Använder mig friskt av more is more-metoden i det största klimaxet (ALLA BRASSINSTRUMENT, TIMPANI OCH FYRA PERCUSSION, CELESTA OCH HARPA OCH JÄTTELÅGA KONTRAFAGOTT- OCH BASKLARINETTONER OCH TUBAN MÅSTE SPELA, MERA TUBA, HUR FÅR JAG PLAYBACKEN ATT SPELA UPP CYMBALEN STARKARE).
Och slutet låter av någon anledning som soundtracket till Downton Abbey. Men det är ok. Det är nu uppenbart att jag tydligen skriver saker som låter så om jag bara skriver det som blir, lol. Jag embracear mitt filmiska och bombastiska jag. (oroa er inte, det finns fortfarande massor av toner som inte skulle passa enl de rätta principerna. jag skulle väl aldrig följa reglerna till fullo vet ni väl).

fredag, mars 6

March

Sorry bloggen för försummelse.
Det är svårt att hålla någon slags uppdatering och ju mer man halkar efter desto svårare är det att ta upp det igen. I korta drag kan man väl i alla fall säga att min examenskonsert var för 2,5 vecka sedan och det känns som att det var evigheter sen för att det är så mycket som hänt.

Det var så himla kul i alla fall, konserten!



Jag är mycket nöjd med hur det blev, och lättad.

Förra veckan hade vi två snow days och sen åkte Jazz Singers till ACDA-konferensen i Salt Lake City. Det var himla kul och konserten gick bra! Jag hade en ganska stor feature på en låt som jag är glad kändes rätt bra.


Här med Gabby, Yuri och Marion. Staden var väldigt trevlig och nästan skrämmande REN. Kan ha att göra med att stället är fullt av förhållandevis ordningsamma mormoner.

Som vanligt är det sjukt mycket att göra men jag känner mig ändå inte alls stressad på samma sätt som förut. Bara knega på, liksom.

Idag kom det snö igen så skolan stängde. Det är faktiskt ganska kul med snow days. Alltså, för det första stannar ju hela samhället upp så fort det kommer EN centimeter snö, men det är faktiskt verkligen legitimt eftersom folk är IDIOTER och inte fattar hur man kör på vinterväglag (med sommardäck) vilket gör att det är helt livsfarligt att ge sig ut. Vilket i sin tur innebär att man är strandad där man befinner sig. Det är ju extremt lockande då att inte göra något annat än att ha pyjamasbyxor och titta på The Office en hel dag så det gjorde jag, Aaron och Barnie (hans ena roommate) förra veckan. Sjukt bra.


Såhär fint var det i förmiddags, men nu är allt helt bortsmält. 

Andra helt generella konstateranden:

Senaste dagarna har jag av förklarliga själ behövt tänka lite mer på vad som ska hända eller inte hända i höst, och att tänka på det gör mig lite gloomy eftersom jag inte kan styra det. Och just därför bör jag kanske inte tänka på det. Men det är så svårt.. 

För min egen del känns det som att jag hittat någon sorts inre balans mellan mitt svenska jag och mitt invandraramerikanska jag. Kan liksom embrace:a Sverige mer utan att jag befinner mig någon annan stans.

Jag vet mer vad jag ska äta och sånt här nu. Haha låter som en idiotisk iakttagelse men ni vet, sånt där tar ju lite tid. Typ vilket mataffär jag föredrar att handla i, vilken sorts yoghurt som är den bästa, hur jag kan köpa mer grejer som jag brukade köpa i Sverige (t.ex. är det jättelurigt att hitta helt normala och neutrala havregryn men nu vet jag i vilken sektion det finns) och så vidare.

Det är lustigt, när jag gick på södra fick jag ibland för mig att jag skulle öva på jättespecifika och ofta "onödigt" svåra saker (eller i alla fall ovanliga att öva på om man är sångare). Ett tag brukade jag öva "spanska trappan" med metronom i typ en timme varje dag (ni vet övningen när man sätter metronomen på 40 och sedan växlar mellan fjärdedel, åttondel, triol, sextondel, kvintol, sextol, septol, 32:ondel och sedan tillbaka inom samma metronomtal) Härom dagen insåg jag att jag verkligen har sjukt mycket nytta av det när vi har repat Emilio's metriskt (och tonalt) ASsvåra låtar. Min time är inte så dålig som det ibland känns som att den är. Och jag vet det också för att jag vet när jag inte gör saker i time haha.

Nåväl, nog om detta.

Idag är det precis 6 månader sedan Aaron och jag gick på vår första dejt.
Han är det bästa osv. Bla bla bla. Ni vet ju redan det vid det här laget.