Sidor

måndag, december 22

Calling from Sweden

Okej, lemme just take a second att beskriva hur FRUKTANSVÄRT HEMSKT OCH JOBBIGT det är att vara utlandssvensk ibland. Jag menar, det enda jag GÖR är att fixa med formella handlingar !?!?
Så, till att börja med. Jag kom till det förlovade landet, etc. 

1. Fixa social security number (motsv våra personnr) – ungefär asjobbigt och behövde ligga och ta upp plats i min hjärna i ungefär 5 veckor.

2. Faktumet att mitt körkort kom bort för någon dryg månad sen. Har alltså åkt runt utan körkort – härliga tider!! Framförallt om farbror polisen skulle stoppat mig och det redan är lite halvtveksamt om jag får köra på mitt svenska körkort utan en international translation. Har i alla fall skjutit upp att ta tag i det för att jag inte fattade hur man skulle göra när jag var där… Har även varit tvungen att förlustanmäla till transportstyrelsen och nu måste jag visst även polisanmäla, hoppsan.

3. Så jag försöker ta tag i det här hemma och inser såklart att det inte kommer hinna bli klart medan jag är i Sverige, och eftersom det är ett id-kort kan jag inte be någon annan hämta ut det åt mig och sedan skicka till Amerikat. Nej nej nej, det går inte säger svenska farbror polisen/trafikverket. Alltså måste jag fylla i en jävla blankett med någon (pappa) som vittnar om att jag bor i Utlandet, och kontakta konsulatet i Dallas och ansöka via dem och Gud vet hur lång tid det kommer att ta. Plus att det kostar 250 kr mer än vad det gör när man förnyar i Sverige och blaaaablabla är jättejobbigt etc… 

4. DEN JÄVLA VISUMANSÖKAN som basically har gett mig magsår sista veckan!!! Nu ser det verkligen ut som att det kommer komma till mig i tid dock (tack tack tack och lov!!) men alltså THE STRUGGLE. För att göra en jättelång historia kortare har det involverat att panik-få tag på en blankett som heter DS-2019 från UNT samma dag som jag skulle resa hem, göra jättejätteJÄTTEjobbig elektronisk ansökan på internet, betala dyra pengar, boka tid och inse att det inte finns tid före datumet jag åker tillbaka, freaka ur totalt för kanske femte gången, ringa ca 1000 samtal (och få pappa att ringa ca 1000 samtal), ansöka om emergency appointment och få det approved, angsta över allt ändå, gå upp 5:45 och åka till ambassaden med alla 15.000 dokument som krävs och TILLSLUT nu få bekräftelse om att det ligger på expressbud hos posten. JEEESUS freakin CHRIST. 
Åh shit vad mycket energi det har tagit upp, jag är alldeles matt. 

5. Och oj jäklar jag behöver ju förnya min försäkring för våren? Har alltså hetsat stackars internationella koordinatorn att styra upp det åt mig SNABBARE, och sen var jag där idag och plockade upp grejerna. Och så en jävla blankett till CSN. ÅH VAD JAG HATAR BLANKETTER

6. Måste även maila KMH nu och bekräfta med dem att mina kurser i vår är möjliga att tillgodoräkna i min degree etc. Verkligen minor i sammanhanget, men ändå.

7. Och så insikten nu om att jag pga att the government pays for my education är en del i two-year home-country physical presence grej som gör att jag bara får vara i USA på något av studentvisumen, och sedan måste vistas 2 år i mitt hemland innan jag kan ansöka om någon annan typ av visa, typ arbetsvisa etc. Finns tydligen sätt att waiva detta och det är inte ens ett problem än, men det slog mig idag att det skulle ju kunna bli ett problem och det är jävligt störigt. Dumma amerikaner, etc. Men! Inte oroa sig över sånt som inte är problem än, så det här är nog bara en punkt i parentes.

AHH jag blir galen. 
Nåväl. 

I övrigt är det verkligen fint att vara hemma!!! Så kul att träffa alla. Svårt att hantera emotionellt ibland på ett sätt som jag inte kan förklara. Oftast är det jättekul men ibland känner jag mig oförklarligt ledsen och förvirrad typ. Summan av kardemumman är väl ändå att jag inte har längtat efter Sverige. Har bara saknat my people, och vissa fenomen såsom staden, skogen och vattnet. Och nu längtar jag jättemycket efter Aaron vilket ju är orättvist eftersom jag har varit ifrån alla människor här så mycket längre.
Oj oj oj så konstigt det är.

Nåväl.
Nedan: bilder

Såhär såg mitt rum ut precis innan jag åkte


Barndomsminnena alltså på O'Hare!! Fick världens slag i ansiktet av deja vu när jag gick i den här gångtunneln på Chicagos flygplats.


Astrid och Gondolen. Har även saknat fenomenet fancy bar faktiskt (och att alla är så välklädda här!!).


Hallby och jättesaffransbullen på Saturnus.


Utsikten från Albybacken när jag tog en liten löprunda härom dagen. 
Åh vad vackert Sverige kan vara ändå.
Och så pojken (och harpan). SJUKT stor respekt för folk i distansförhållanden.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar