Sidor

måndag, december 22

Calling from Sweden

Okej, lemme just take a second att beskriva hur FRUKTANSVÄRT HEMSKT OCH JOBBIGT det är att vara utlandssvensk ibland. Jag menar, det enda jag GÖR är att fixa med formella handlingar !?!?
Så, till att börja med. Jag kom till det förlovade landet, etc. 

1. Fixa social security number (motsv våra personnr) – ungefär asjobbigt och behövde ligga och ta upp plats i min hjärna i ungefär 5 veckor.

2. Faktumet att mitt körkort kom bort för någon dryg månad sen. Har alltså åkt runt utan körkort – härliga tider!! Framförallt om farbror polisen skulle stoppat mig och det redan är lite halvtveksamt om jag får köra på mitt svenska körkort utan en international translation. Har i alla fall skjutit upp att ta tag i det för att jag inte fattade hur man skulle göra när jag var där… Har även varit tvungen att förlustanmäla till transportstyrelsen och nu måste jag visst även polisanmäla, hoppsan.

3. Så jag försöker ta tag i det här hemma och inser såklart att det inte kommer hinna bli klart medan jag är i Sverige, och eftersom det är ett id-kort kan jag inte be någon annan hämta ut det åt mig och sedan skicka till Amerikat. Nej nej nej, det går inte säger svenska farbror polisen/trafikverket. Alltså måste jag fylla i en jävla blankett med någon (pappa) som vittnar om att jag bor i Utlandet, och kontakta konsulatet i Dallas och ansöka via dem och Gud vet hur lång tid det kommer att ta. Plus att det kostar 250 kr mer än vad det gör när man förnyar i Sverige och blaaaablabla är jättejobbigt etc… 

4. DEN JÄVLA VISUMANSÖKAN som basically har gett mig magsår sista veckan!!! Nu ser det verkligen ut som att det kommer komma till mig i tid dock (tack tack tack och lov!!) men alltså THE STRUGGLE. För att göra en jättelång historia kortare har det involverat att panik-få tag på en blankett som heter DS-2019 från UNT samma dag som jag skulle resa hem, göra jättejätteJÄTTEjobbig elektronisk ansökan på internet, betala dyra pengar, boka tid och inse att det inte finns tid före datumet jag åker tillbaka, freaka ur totalt för kanske femte gången, ringa ca 1000 samtal (och få pappa att ringa ca 1000 samtal), ansöka om emergency appointment och få det approved, angsta över allt ändå, gå upp 5:45 och åka till ambassaden med alla 15.000 dokument som krävs och TILLSLUT nu få bekräftelse om att det ligger på expressbud hos posten. JEEESUS freakin CHRIST. 
Åh shit vad mycket energi det har tagit upp, jag är alldeles matt. 

5. Och oj jäklar jag behöver ju förnya min försäkring för våren? Har alltså hetsat stackars internationella koordinatorn att styra upp det åt mig SNABBARE, och sen var jag där idag och plockade upp grejerna. Och så en jävla blankett till CSN. ÅH VAD JAG HATAR BLANKETTER

6. Måste även maila KMH nu och bekräfta med dem att mina kurser i vår är möjliga att tillgodoräkna i min degree etc. Verkligen minor i sammanhanget, men ändå.

7. Och så insikten nu om att jag pga att the government pays for my education är en del i two-year home-country physical presence grej som gör att jag bara får vara i USA på något av studentvisumen, och sedan måste vistas 2 år i mitt hemland innan jag kan ansöka om någon annan typ av visa, typ arbetsvisa etc. Finns tydligen sätt att waiva detta och det är inte ens ett problem än, men det slog mig idag att det skulle ju kunna bli ett problem och det är jävligt störigt. Dumma amerikaner, etc. Men! Inte oroa sig över sånt som inte är problem än, så det här är nog bara en punkt i parentes.

AHH jag blir galen. 
Nåväl. 

I övrigt är det verkligen fint att vara hemma!!! Så kul att träffa alla. Svårt att hantera emotionellt ibland på ett sätt som jag inte kan förklara. Oftast är det jättekul men ibland känner jag mig oförklarligt ledsen och förvirrad typ. Summan av kardemumman är väl ändå att jag inte har längtat efter Sverige. Har bara saknat my people, och vissa fenomen såsom staden, skogen och vattnet. Och nu längtar jag jättemycket efter Aaron vilket ju är orättvist eftersom jag har varit ifrån alla människor här så mycket längre.
Oj oj oj så konstigt det är.

Nåväl.
Nedan: bilder

Såhär såg mitt rum ut precis innan jag åkte


Barndomsminnena alltså på O'Hare!! Fick världens slag i ansiktet av deja vu när jag gick i den här gångtunneln på Chicagos flygplats.


Astrid och Gondolen. Har även saknat fenomenet fancy bar faktiskt (och att alla är så välklädda här!!).


Hallby och jättesaffransbullen på Saturnus.


Utsikten från Albybacken när jag tog en liten löprunda härom dagen. 
Åh vad vackert Sverige kan vara ändå.
Och så pojken (och harpan). SJUKT stor respekt för folk i distansförhållanden.





lördag, december 13

That my heart would know love without fear

I korta drag:

Harpstudion har fått bed bugs vilket är ganska vidrigt haha, så jag har inte kunnat spela på hela veckan. Ser fram emot att få spela på MIN harpa på tisdag!! <3<3<3

Hade min instrumentation final igår morse och jag tror att jag bör ha fått typ 100 poäng av 100.
Jag fattar hur string harmonics funkar nu. På riktigt. Det känns så sjukt bra.
Jag fattar den där kursen.

Efter mitt prov, efter att jag och Aaron brutalchillat/firat end of finals week (och ätit uppskattningsvis 50 crêpes) gjorde vi utflykt till Dallas Art Museum.






Tidigt i morse släppte jag av honom på DFW Airport. Nu ses vi inte på 2,5 vecka och jag saknar honom redan. Vi har varit med varandra varje dag i drygt tre månader nu. Känns konstigt att veta att man inte kommer ses. Han är och förblir det absolut bästa jag har (– orkar inte ens bry mig om att jag förmodligen vinner OS i cheesiness nu).

Jag körde Vince bort till ett helt gigantiskt mall i eftermiddag och tänkte att jag skulle försöka köpa julklappar – ended up also köpa saker till mig själv för seriously like $360. Hehe.. Berättigar det med att jag KNAPPT har köpt någonting ALLS på hela semestern (nej vänta, terminen? illa). Och även med att det faktiskt bara var vettiga grejer (däribland tre nya scrunchies till the signature ponytail!!!).

måndag, december 8

Så snart!?

Denna morgon har jag spelat nyskriven musik för soloharpa för typ större delen av kollegiet på composition department (och det gick jättebra!!! tack och lov), och i efterdynings-avslappningen av detta insåg jag just precis att jag åker hem om en vecka. WAHH? Knäppt!! Shit vad sjukt det hade varit om jag bara hade varit här för en termin. Allting känns så himla normalt med att vara här. Men det ska bli så kul att träffa alla, och på så sätt längtar jag. Längtar efter familjen, kompisarna. Harpi! Ett mer legitimt jul-landskap (känns på intet sätt som december här, trots massiv kommersialisering). Jag undrar hur det kommer att kännas att säga hej då sen igen efter bara två veckor. Det kommer säkert att vara lättare än förra gången eftersom vi nu vet att vi alla överlever, men det känns ändå sorgligt redan nu. Även om jag verkligen längtar efter det som kommer direkt efter också, då jag åker till Santa Barbara igen. Svår packning! Stora mängder julklappar/beställningar ska hem, och samtidigt hoppas jag kunna åka tillbaka med bara en väska av praktiska skäl. Ska jag försöka ta hem lite kläder som jag inte har använt så mycket och byta dem mot saker som jag har saknat? Eller bara inte ta hit mer grejer utan se till att jag har utrymme att köpa saker också på västkusten hehe? Ska jag ta hem några av alla de skor som jag köpte i NY? Ska jag ta tillbaka min volangklänning till min recital? Svåra frågor. Och till detta också – packa för en månad med en skön kontrast av Sverige kall mörk vinter/Santa Barbara-generellt California 20 grader evig sommar.
Men alltså åh! 8 dagar tills jag får krama alla! Det är KNÄPPT.

söndag, december 7

Jury week

Wow. Sjuk vecka. Härlig kontrast från thanksgiving i himmelriket.
Detta har varit Jury week då, vilket är uppspelsveckan/sista veckan med lektioner då alla slutarbeten ska in. Nästa vecka är finals week, och då har man bara de eventuella finals-proven som man har (jag har bara en final i instrumentation, och den är på torsdag).

Anyhows, det har i alla fall varit sjukt i huvudet. Jag är glad och förvånad att jag lever.
I korta drag: jag hade min voice jury i tisdags, och till den skulle man förbereda att sjunga (och i mitt fall även scatta/göra kadens) en med swing-låt och en ballad, att sjungas acapella, och sedan valde the jurors vilken av dem man skulle sjunga + sjunga en transcription, en hel låt så exakt som möjligt + sight reading. Det gick ganska fint ändå så det var bra, men jag ju obviously tvungen att öva för det vilket upptog tid (och planka klart den nedrans inspelningen).

Efter min jury på tisdagskvällen gick jag hem och skrev en modern fuga till jazz arranging onsdag morgon. Förvånansvärt nog blev jag väldigt nöjd med den, och Rich tyckte att den var bra också (lol på att jag har fått så extremt mycket bättre kommentarer på de "moderna" assignmentsen). Det är oroväckande lätt för mig att skriva "utan tonart".

När jag inte har övat sång/skrivit jazzfuga har jag jobbat extremt extremt mycket på mitt final project i instrumentation. Insane. Det tog så mycket längre tid än vad jag någonsin trodde att det skulle göra eftersom NORMALA MÄNNISKOR hade tagit ett mer lämpligt freaking stycke. I cursed myself for picking it just because I like it!! Mellan onsdag eftermiddag 5 pm till 10:10 am på torsdagen spenderade jag 13 timmar i sibelius. Insane. Mina ögon var totalt blodsprängda, jag trodde att jag skulle bli knäpp och sov i 3 timmar den natten. Helt sjukt att jag blev klar ändå, och sen gick jag och printade det på stort fint gult papper för att lämna in på torsdagen. Nöjd! Tror jag. Men maxat som fan.

Torsdag eftermiddag var fyratimmarsrep sen med Jazz Singers och One o clock eftersom det, inte nog med allt ovanstående, vankades HOLIDAY CONCERTS, och efter repet var jag på harp party hos Dr Haefner vilket var kul och fint.

Fredag morgon 8:45 soundcheck för två konserter för skolkids, sedan gick jag hem och sov i fyra timmar. På kvällen var det mexican party och jag kan med facit i hand säga att jag drack alldeles för mycket tequila, sett till hur SJUKT dåligt jag har mått idag haha. Nåväl. Hann i alla fall nästan helt sluta må illa lagom till kvällens utsålda konsert. Kul var det. Nu ska jag sova sömnen. Imorgon ska jag städa mitt rum som ser ut som ett bombnedslag no kidding. Och åka till Walmart. Och träna!!!! Har inte kunnat göra det på en månad eftersom jag var sjuk.

End of storyyy!!! Nu har jag typ bara en "jobbig" grej kvar den här terminen och det är på måndag då jag av någon idiotisk anledning sa att jag kunde spela Kyle's harpstycke igen på hans kompositionsfinal. Imorgon ska jag alltså öva harpa också. Lol. Och instrumentation final, men jag har slammat den klassen so far så det ska nog gå bra.

Förresten, i torsdags kväll hade jag och Aaron glöggparty efter harppartyt. Det var fett.

Eunji, Justin, Christine, Nick, jag och Ryan.

Pojken och glöggen


måndag, december 1

Santa Barbara

Santa Barbara – världens vackraste plats. Typ på riktigt det sötaste jag någonsin sett.
Vi har haft några så sjukt bra dagar. Kalkonen har ätits, släkten har träffats, solen har insupits.





















Han är det finaste jag har.