Sidor

torsdag, augusti 7

You were knocking me down with the palm of your eye

Att halvt vakna av att det brakar loss totalt utanför det öppna fönstret, och ändå fortsätta drömma men att det blir krig eller kaos eller någon sorts allmän disruption. Att sova så bra i sin egen säng till ljudet av regnet, och veta att det bara är fyra nätter kvar som man kommer göra det innan man åker. 

Att vara på landet var verkligen ljuvligt. En möjlighet att faktiskt stänga av på riktigt under fem dagar. Till slut lyckades jag åka på en skida, ett lyckligt och euforiskt ögonblick – dagen efter var dock kunskapen glömd. Muskelvärk ungefär överallt är priset man får betala efter att ha slagits halvt ihjäl mot vattenytan ett tiotal gånger. Läge att sluta för dagen är när man känner att man börjar få hjärnskakning.. :) Men skam den som ger sig!
Skärgården, med vattnet och molnen, är verkligen svårslagen på sommaren.

Jag och Fredrik, min kompis next door, fick låna en stå-paddel-bräda nere i gästhamnen – en tur till närmsta ön, expedition och en sten medtagen tillbaka som souvenir blev resultatet. Kul grej!




I vanlig ordning gjorde vi också båtutflykt till den lilla ön med stranden, och sedan vidare ut till Hedbergs för kaffe på Tjockö. Fint, solen sken, vattnet glittrade. Så glad för att det var så fint väder de här dagarna.



Tillbaka i stan nu igen, i fem ynka dagar till. Helt sjukt, jag kan liksom inte riktigt förstå.
Igår käkade jag lunch med Anna och kramade på henne för näst sista gången. Vi hade sista konserten med Luscinia och Sommaren med kompisarna i kyrkorna är officiellt slut. Slutet på en era, hehe. Fick en inramad bild på oss att ta med mig till TX – världens finaste grej. Jag har sagt hejdå till Viktor och Erik och det är så knäppt att jag liksom inte förstår, och därför inte riktigt känner några känslor alls. Absurt. Det är som att jag går och väntar på att jag själv ska fatta.

Idag har jag tvättat ungefär alla kläder, lakan och handdukar. Tagit ur lakanen ur sängen och har nu bara ena sidan bäddad. När jag bara håller på och checkar saker på listan och liksom gör utan att tänka så mycket utan bara lyssna på musik känns det inte alls så konstigt. Så plötsligt ser jag mig omkring och allt känns absurt igen. I tre år har jag ju haft allting här. Allt på samma ställe, vilket har varit en fin skillnad från tidigare i livet då sakerna varit förvirrat utspridda mellan mamma och pappa. Till slut blev det bara för konstigt så nu målar jag naglarna istället.

Jag ser så himla mycket fram emot att få vara några dagar i NY nästa vecka. Det var nog faktiskt världens bästa idé att börja med det. Ett litet mellanland mellan detta och vad som komma skall, en paus i en stad som aldrig sover och förhoppningsvis lite tid att smälta förändringen. Metamorfosen. 

Jag vet typ inte riktigt vad jag känner, men det kanske är okej. Jag längtar, längtar, och samtidigt kan jag inte ta in vad som händer. Resultatet blir att jag knappt har några känslor alls. Som att det är så starka känslor i motsatser att de liksom tar ut varandra.

Längtar så efter min harpa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar