Sidor

söndag, augusti 10

Verkligen skrämmande nära nu

Det är hög tid att ta tag i dagens omgång av den oändliga packningen men istället ligger jag och läser student's handbook och tittar på rosorna jag fick av Astrid igår.

Det var så fint att se alla igår kväll, och så himla konstigt att säga hej då.

Det är så mycket med det här som är så konstigt, fast ändå inte. Det är inte ens en så lång tid – rätt vad det är så blir det jul och då ses vi igen. Men, det är nog den här grejen som Matilda sa igår; att om nånting skulle hända, eller om jag plötsligt skulle känna att jag behöver ringa min mamma eller en kompis kommer den första tanken behöva vara "vad är klockan nu i Sverige?".

Jag tänkte på det igår och i förrgår, när jag tog ner grejer från väggen – grejer som jag hängde upp för tre år sen när jag började på ackis och flyttade in här, att det som ändå är så himla spännande och även lite läskigt är att det är som att nästa cykel börjar nu, och att det är den andra postgymnasiala svängen. Det har gått så fort men samtidigt inte. För tre år sen tog jag studenten, började på ackis och flyttade hemifrån och in i den här kära lägenheten. Nu står jag och tar ner väggdekorer och lägger i lådor, och vet inte riktigt när eller var jag kommer plocka upp dem igen. Jag vet liksom inte längre. Hela den första svängen har varit så tydlig, nu börjar nästa och jag har ingen aning om hur den kommer bli. Kanske blir den väldigt lik den första, kanske inte. Ovissheten är det som gör det så spännande, men också lite sorgligt. En enda lång, psykologisk process.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar