Sidor

tisdag, augusti 12

Den "sista" dagen, för nu

Ok, så jag har haft en helt grym dag och är så sjukt trött och klockan ringer om mindre än sex timmar men jag känner ändå att jag måste uttrycka mina tankar lite:

Wow vilken dag. Kaffe med Björn, jobböverlämnings-ceremoni med Simon Edenroth, träffa Jonathan Lundberg, lunchdejt på Nytorget 6 med Astrid och Anna, träffa Josef och tillsammans säga hejdå till lägenheten och sen ut till Tyresö och banta ner packningen tre kilo, dricka te och spela en "sista" gång på harpi. Plus att jag har mött inte mindre än sex personer som jag känner random på gatan.

Möjligen osammanhängande men för mig relevanta tankar:

Så himla kul att träffa alla som jag träffade på ett eller annat sätt idag.

Lunchen med Anna och Astrid var ljuvlig. Jag älskar dem så mycket. Att krama dem hej då var en absurd känsla. Jag kan inte riktigt förklara den ens för mig själv. Man vet liksom att man kommer ha kvar varandra på (i alla fall nästan) samma sätt, och ändå var det så sorgligt. Det kändes dock faktiskt lite bättre av att Josef redan hunnit komma och möta oss då vilket gjorde att jag inte behövde gå därifrån ensam.

Det var så sjukt fint att träffa Josef igen också. Vi promenerade, tittade på utsikt, promenerade hem till Östermalm. Jammade blockflöjt/piano, Josef spelade piano medan jag tog ur lakan och packade ner det sista i väskorna. Vi låg på sängen och tittade på fina kartan över NY och amerikanska östkusten, roade oss åt dumma amerikanska ortnamn, och när allting var nedpackat och jag praktiskt var redo att gå satt vi en extra halvtimme på soffan, som så många gånger förut. Det var den jobbigaste stunden idag, och den enda gången jag grät, typ. Plötsligt fattade jag lite mer att jag precis sagt hej då till Anna och Astrid, och att lägenheten var samma men ändå inte och att allt var så som vanligt men vi visste inte när, eller OM, vi skulle sitta såhär igen, och egentligen vet man ju faktiskt ingenting och allt skulle ju kunna bli precis som vanligt, eller inte, och det är ju just det som är grejen, att man har haft det så fint men som allting annat tar det slut. Till slut kändes det inte som att det skulle bli nåt bättre, så då var det bara att rycka av plåstet, ta väskorna ut i hissen och säga hej då till alla rummen. Så himla skönt att inte vara själv, då också.

I morgon bär det verkligen av, och jag är så glad, och samtidigt ledsen.
Väl iväg kommer jag förmodligen att vara mer överhängande glad. Idag var det dock svårast hittills.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar