Sidor

onsdag, augusti 27

Third day of classes

Hej hej.
Jag reviderar partitur. Det enda som är lite roligt med det är att jag måste tänka över hur vi brukar sjunga biten numera. Och att jag har fått lägga till ett par toner på några ackord!! Det var faktiskt kul.
Nedan: mi pretti bike!
Nedan: ett av skolans 6 harprum. Harprummen är tapetserade med harpaffischer och citat såsom "a soloist is never alone with a Lyon&Healy". Helt enligt min harpor har visst känslor-princip. Dagens stora lycka när jag av en annan fellow harpist blev accidentally mistaken för att vara en annan tjej som har harpa som major, baserat på läckage från rummet (extremt dåligt isolerade rum även här för den som vill komma med det där "KMH är den enda skolan i världen som har dåligt isolerade övningsrum"-snacket). VICTORY AT LAST och jag kan i alla fall spela LITE harpa!! osv. 
Har dock lite ont i fingrarna pga obefintliga valkar som nu ska återskapas.


Nedan: svårigheten med att stava min lärares i instrumentering efternamn är ett faktum (pappa notera nu hur fint(?) och korrekt(!) jag använde det svenska språket där).


tisdag, augusti 26

Lektioner, roomies osv

Asså åh, är så himla glad för hur jag har fått ihop mina classes! Snacka om resurser..:
* Ind sånglektion 1 h/v m voice professor Jennifer Barnes, som jag nämnt är ungefär världens najsaste person.
* Ind harplektion 30 min/v
* Ind lektion jazzpiano 30 min/v
* Någon sorts kompositionslektioner, ej fastställt i vilket format än dock
* Small group lab forum – vilket är vanlig kombo-ensemble i masterclassformat. Man repar med sin grupp under veckorna och sen turas man om att spela upp för varandra. Verkar vara mycket orginalmusik och grejer, och jag ska förutom att sjunga även få spela en del harpa i min grupp!
* Jazzarrangering 3 h i veckan. Hade min första lektion idag och professorn Richard DeRosa verkar faktiskt helt sjukt bra. 
* Klassisk instrumentation 3 h i veckan
* Harpensemble (!!!)
* Jazz singer's, vilket är sångensemble med komp typ. Var skeptisk först men vi sjöng ett excerpt the other day och det var faktiskt svinkul så nu hoppas jag att jag hamnar i en bra grupp. Det är typ fyra lektioner i veckan. Så jävla mycket lektioner jämfört med ackis!! Det är så de jobbar här tydligen...
* Gemensam sång, vilket kallas vocal jazz forum. Verkar vara masterclassformat/sjunga för varandra med kompgrupp på det också.

Två av mina roomies har köpt massa fina saker till vardagsrummet som vi har satt upp nu under kvällen. Så himla fint blir det! De är verkligen jättenajsa mina rommies, alla tre, så det är jag också mycket glad för. Idag har vi hunnit hänga lite mer allihopa.

Nedan: mitt rum som det ser ut i nuläget! Borde ha haft garderoben öppen dock för det är gorgeous där inne (trots att jag var tvungen att ge upp the walk in closet upstairs osv… Well, lång historia om ni inte redan hört). Badrummet är in till vänster.


Och så en bild från campus idag. Det är så himla varmt just nu – mellan 37 och 40 grader varje dag, och jättefuktigt som i en ångbastu. Det är skönt i tre minuter, sen blir det väldigt påfrestande. Men men. Tydligen ska det vara väldigt fint i slutet på september så vi får väl se fram emot det.

måndag, augusti 25

First day of classes


WOHOO! FÖRSTA SKOLDAGEN!
Första skoldagen på college, osv.
Arrangering kl 11, och small combo group forum whatever i eftermiddag, annars vet jag inte mycket. Hade min vocal audition igår kväll och det gick bra! Kändes kul. Callbacks på onsdag, och innan de gruppfördelningarna är klara är schemat extra tomt. Steg 1 idag – gå till academic advicer och se hur det går med allt…

söndag, augusti 24

Första lördagen i Denton

Bra saker:

* Igår gick jag hann jag gå halvvägs till Walmart innan jag blev upplockad av en mycket snäll, då ännu okänd person som heter Louis, och han skjutsade mig resten av vägen (jag kan riktigt höra mammas panik över att jag hoppar in i främlingars bilar). Där köpte jag världens finaste turkosa cykel som jag sedan cyklade hem. Drygt 100 dollar, sjukt värt! Skulle behöva höja styret lite och är därför in search efter en skiftnyckel men i övrigt är allt frid och stor fröjd.

* Igår kväll lyckades jag chilla lite, för första gången sen jag kom till Amerika för 12 dagar sen. En vecka i Denton idag! Har redan vant mig betydligt mer vid miljöerna och allt som händer.. Det är nästan obehagligt hur snabbt människan anpassar sig.

* Idag har jag fått guidad tur av och druckit kaffe med Nils, som gjorde utbyte på ackis förra hösten. Naaajs!

* Yogade även idag för första gången på drygt tre veckor. Och åt den mest "hemma-lika" middagen – stekt ägg och tonfiskbagel. Haha. Jag älskar tonfisk. Det är den mest praktiska grejen att äta. Är lite orolig över hur de amerikanska matvanorna kommer påverka mig. Inte bara typ "kommer gå upp 15 kg", utan snarare bara hela grejen med blodsocker och näringsvärden och mineralnivåer, hyn osv. Folk äter verkligen crap, och det är på riktigt! Det går liksom inte riktigt att komma ifrån heller. Ska skriva något mer utförligt om det på den andra bloggen snart tänkte jag..

* En 16-mannakör i Holland vill sjunga Allt vi är!! Hurra vad kul! Ska dock se över the score lite tror jag innan jag lämnar ifrån mig det… vi gör inte riktigt exakt som det står längre.

Annat:

* Fortfarande viss (läs stor) förvirring om vilka kurser jag ska och inte ska ha. Och framförallt vilka jag VILL ha typ. Ändrade mig senast idag och flyttade om lite. Lektionerna börjar på måndag och jag vet typ inte riktigt vad jag borde gå på för vissa grejer behöver jag departmental consents från osv..

* Har min individuella audition till Jazz Singers-ensemblerna i morgon kväll. Tänker sjunga Pure imagination och Infant eyes, för det var det som kändes roligast. OMG har jag not? slog det mig nu, måste styra upp det i morgon fm…

* Jaaaaa jag skaaaaa taaaa bildeeeer på huset och rummet och cykeln och gatan imorgoooon jag looovaaaarr…..

OCH FÖRRESTEN, glöm inte att kolla in den andra bloggen också!
girlgonedentonite.blogspot.com


lördag, augusti 23

Jazz fundamentals proficiency exam

Igår gjorde jag en ny grej: kuggade ett prov i musikteori.
Det var den mest absurda upplevelsen. SÅ. SJUKT. SVÅRT. Jag vet inte ens hur jag ska beskriva. Det kändes som att jag blivit tränad hela mitt liv inför den stunden. Det blir väldigt mycket musiktermer nu men jag måste typ uttrycka min upplevelse av denna SÅ SJUKT amerikanska situation.

Det var tre prov – teori 1, gehör och teori 2. De motsvarade alla varsin kurs, och för att bli godkänd behövde man få minst ett B dvs 80%. Vi var kanske 20 pers som skrev det första provet och gehöret, typ fördelning 16 masterstudenter och 4 bachelor – alla dudes såklart förutom jag. Vet inte varför, men här är jag mycket mer medveten om att jag är tjej än vad jag är hemma. Tror att det kan ha att göra med att de gör mycket större skillnad på killar och tjejer in general hela tiden.

För det första var det första gången jag gjorde ett amerikanskt prov – dvs förvirringen var total i början när jag skulle förstå hur jag skulle fylla i mitt namn på svarslappen (som hade såna där små bubblor som man kryssar i som är med i collegefilmer!), och sen hade alla frågor 4-5 alternativ som man då kryssade i på bubbellappen. Easy peasy, tänker man, och blev även extremt medveten om den bubblande tävlingsinstinkten inom mig. Typ "Jag ska skriva klart först. Jag tänker få bäst resultat." Osympatiskt! Men nåväl. Sen inser man att det är 100 frågor och man har 50 minuter, dvs i snitt 30 sekunder per fråga. Och sen inser man att det är det mest amerikanska i "hur man lär sig harmonilära" man någonsin upplevt. Helt seriöst 30 frågor som var "vilken skala är det här" och uppradade toner, sjuuukt onödigt svårt stavat typ "Cb, Db, Ebb, Fb ---". Plus då att man måste åminna sig om vad skalorna heter på engelska, och bara för att klargöra – vi snackar alltså inte snackar bara kyrkotonarter, utan ALLA FRIKKIN SKALOR NI KAN TÄNKA ER!!! Typ helhalv/halvhel, majorbebop, minorbebop, augmented scale, minor blues/major blues, pentatonics, 3rd/5th/2nd mode harmonic major/minor scale, alla varianter på mixolydisk, alla obskyra varianter på kyrkotonarter (typ lokrian nat 2, lydian + 5) OCH SÅ VIDARE I OÄNDLIGHET. Trodde typ inte ens att det fanns så många skalor tills jag såg dem alla samlade. Och så analys osv.. Jaja. Nåväl. Det var i alla fall väldigt mastigt, men första delen var i alla fall mest "vad är det här". Om ni undrar gör det inte saken speciellt mycket lättare att det finns svarsalternativ – det gör snarare att man ibland ba "men vilket av de här två anser DE är det rätta då?" när båda är lite möjliga. Hela sista sidan var 25 frågor där det bara var "are these voicings correct" i enlighet med stämföring, förhållande till vilket ackord som ska spelas, förhållande till föregående klang osv. Också förhållandevis subjektivt, och sen har man bara "correct" eller "wrong" att välja på! Hysteriskt.. Gick därifrån och var typ inte riktigt säker på hur det hade gått.

Därefter var det aural vilket var det mest amerikanska gehörsprovet ni kan tänka er. Snacka om mossigt upplägg. Typ 85 frågor på 45 minuter, alla moment vardera typ 15-20 frågor där det bara är en skala som spelas upp och sedan ska man pricka i vilken det var. Extremt effektivt, två gånger uppspelad schupp schupp vidare till nästa, skyll dig själv om du tappar bort vilket exempel vi är på. Sen var det ackordkvaliteter med färgningar, melodiläsning (inga diktat), harmonikläsning. Over all var det mastigt men inte allt för svårt för ett tränat öra ändå. Det provet kändes ändå mer som att jag visste att jag skulle pass:a, även om man ibland kände att man höll på att bli helt knäpp i huvudet och inte hörde skillnad på någonting längre, efter att ha hört 20 skalor på raken eller 10 ackordprogressioner eller whatever.

Efter gehöret (som ja, gick bra) hade resultaten från test 1 kommit upp. Alla hade fått hitta på en fyrsiffrig kod, så resultaten kom upp liksom på en tavla där det stod alla koder och hur många procent man hade fått. Av de 20 som skrev var vi åtta som fick över 80% och alltså gick vidare för att göra prov 2. Jag fick 90% så det kändes ju ändå bra (dock två som fick 93 vilket var störande..). Anyhows. Prov 2, heja heja tänker man då, hur mycket svårare kan det bli?
Svaret är: sjukt mycket svårare. Som sagt, jag har aldrig gjort ett så svårt prov. Jag har (tack och lov) aldrig tidigare suttit på ett prov och ba "omg. jag kommer inte hinna. jag vet inte vad svaret på det här är. jag hinner inte tänka ut. vad är klockan, det här tar alldeles för lång tid. vad ÄR det här ens?" osv. Men det som var så sjukt också att det fortfarande var sådär amerikanskt dumsvårt! Kändes det som i alla fall.. typ "skulle jag ha lite mer tid på det här skulle jag ju kunna räkna ut det" eller "i en verklig musikalisk situation skulle jag veta vad det här blir". Men, det är inte det som man skulle visa på provet. Man skulle visa att man kan det utan och innan, att man vet det för att man bara vet det och att man kan principerna per automatik. 85 frågor på 50 minuter och vissa svarade jag inte ens på till slut för att jag ba "jag hinner inte ödsla tid på att försöka förstå vilken skala det här är". Hela sista två sidorna var helt absurda – suuuuuperskumma melodiska exempel på två takter, där man skulle analysera vilken skala de indikerade, och då snackar vi typ två kyrkotonarter av 20 frågor, resten var bara så raaaaandom skalor där även det underbara alternativet "none of these" ständigt var närvarande. Äej shit, det var surrealistiskt. Nåväl. Till slut var det över, jag hann i alla fall till slutet och kände helt ärligt att jag inte hade kunnat göra speciellt mycket mer. Det var bara de där amerikanska, innötta grejerna som jag helt ärligt inte kommit till att nöta in (kanske för att mentaliteten i Sverige är att det är onödigt att gå så extremt djupgående med de sakerna). Fick 59%. Ingen av de som tog testet klarade sig över 80.

Vet inte om jag behöver det, men antar att jag ska ta den kursen som heter jazz fundamentals II då. Blev typ ändå lite inspirerande nedtryckt – hemma har jag alltid haft det så lätt med de grejerna, alltid legat i framkant, alltid kunnat utantill osv. Och jag har alltid fått höra att jag kanske inte behöver vara så innött på de grejerna egentligen (vilket säkert är sant i många avseenden), men för att fixa de systemen som de jobbar efter här, och att lära sig de principerna tror jag att man måste kunna hela den grejen bättre än vad vi lär ut i Sverige. Det är liksom som allt här egentligen – man har olika sätt att se på det. I Sverige anser vi att man kan gå en kurs i arrangering utan att kunna alla skalor. Det anser man inte här. De har extremt tydliga progressioner för vilka kurser man ska ta först för att få gå vidare till nästa, och det är bra på vissa sätt (ingen faller bort, alla lär sig ordentligt, de har en tradition osv), men samtidigt känns det ju lite frånvänt den reella musiken ibland kan jag tycka. Spännande ska det bli i alla fall. Och som sagt, ändå en lite skön känsla att känna sig så nedtryckt av ett prov i något man trodde man var fett bra på, och som man brukar vara bra på jämfört med andra.

torsdag, augusti 21

Wednesday

Highlights: 

* Min sånglärare verkar verkligen vara världens najsaste person. Ska bli kul.
* Jag ska ha harp-ensemble. HARP-ENSEMBLE!!!!!! The epicness
* Har gått hem från campus två ggr. Det har gått bra, man blir bara så jävla svettig så man vill inte gå andra vägen så att säga. Snyltar på mina roomies skjutsvänlighet tills campusbussarna börjar gå på måndag. Varför de inte går under orientation week är ett mysterium som ingen kan förstå.
* Mitt rum känns sjukt mycket mer homie nu – har köpt finare beddings-grejer, en lampa, satt upp alla fina foton osv. Surrounded by friends and family!
* I morgon 9-12 ska jag göra jazz proficiency exams, dvs tenta av all teori och visa att jag klarar av att gå vidare till de avancerade klasserna. Är hundra procent säker på att jag kan grejerna utan och innan egentligen, men är lite orolig att min ännu sommarsovande hjärna på något sätt ska hindra kunskapen från att komma ut. 
* Vårt internet strulade under 1,5 dygn, men jag fixade det imorse. 'cuz im a genius. Nu är det super speed igen.
* Hängde på vårt poolområde idag, enda problemet var att vattnet var för uppvärmt för att riktigt svalka. Saker som inte funkar när man ska svalka sig för sent på eftermiddagen.
* I morgon em/kväll är det Mean Green Fling, vilket tycks vara nåt sånt där hysteriskt college-stereotypt event som alla går på. Ser fram emot med spänning. Mean Green är ju då alltså fotbollslaget på UNT, Eagles. 
* Att äta lunch i the cafeteria är det mest typiskt amerikanska man kan göra. Jag älskar det för dess epicness, och jag älskar att gå runt på campus. It's so neat!




tisdag, augusti 19

Första skoldagen osv

Oookej, så jag skojar inte när jag säger att min tillvaro är EXAKT som ett simsspel. Allt makes sense av det som man gör i Universitetsstaden i spelet för det är exakt så i verkligheten!!

Idag har jag varit på campus och träffat alla internationella studenter. Så himla många trevliga människor även där, men det är verkligen utmattande att träffa så mycket folk..
Har redan dåligt samvete över att jag fick skjuts till och från skolan, och hatar känslan av att vara så sjukt dependent på andra. Bil-grejen ligger och gnager över mig.. Även att jag skulle kanske köpa en cykel istället då, tills jag har en bil, men då måste jag ta mig till platsen där jag kan köpa cykeln i någon annans bil, alltså blir det typ också en jobbig grej… UNT bus service börjar inte gå förrän på måndag, tills dess är jag evigt fånge till att be folk att skjutsa mig till campus. Dock verkar de inte alls tycka att det är en grej utan ser det som en självklarhet, men det lindrar inte min känsla av att vara till världens jobbigaste besvär. Jag ska åka till Wal Mart nu i alla fal alldeles strax med en ny bekantskap från El Salvador. Det blir bra. Jag ska köpa en till kudde och ett tjockare täcke, bland annat. Vanliga rookie mistakes i typisk stil med nyanländ såsom vaknade kl 5 imorse och höll på att frysa ihjäl pga så kall AC i huset som ingen riktigt fattat hur man styrde över, och att jag först nu fattade hur jag stänger igen AC-öppningen i mitt rum. Nåväl. Att skriva in sig på kurser är också himla jobbigt, för det är lite oklart för hon som gör det vad jag är qualified att ha. Det ligger också över mig lite. Ska försöka set up meetings imorgon med min sånglärare, den svenske pianoprofessorn som har hand om small groupsen, och harp-professorn. 

OCH!! Vad är oddsen att jag, bland flera hundra människor, randomly placeras bredvid en barockharpist från Estland idag??? Meningen med allt, osv. Det var en underbar stund i världen.

Det är så mycket nya saker, jag är så trött men ändå glad – bortsett från det med bilen, cykeln och kurserna då.. Jag önskar att allt bara kunde vara fixat already. Längtar tills det kommer vara det.

Min fjärde roomie flyttade in precis nyss! Hon verkar supernajs. Nu bor jag med tre personer som alla har varsin hund. Bra rate på DPI, dog per inhabitant, i det här huset.
Fattar ännu inte hur spisen funkar, följaktligen har jag ätit yoghurt till middag, och capn crunch till efteråt. Ser på många sätt fram tills allt är lite mer settled. Typ äta normalt, träna, ha saker i ordning, kunna ta sig runt lite mer flexibelt…

Har påbörjat operation "dekorera mitt collegerum", med de få saker jag har att pynta med. Har fått låna gardiner av Catie, och en gardinstång som jag bara måste sätta upp, och igår satte jag upp de första bilderna i alla fall. Cheesy, men det känns ändå fint.



måndag, augusti 18

Calling from Texas

Waow.
Det är så mycket intryck att jag liksom inte vet var jag ska börja. Kommer nog inte kunna beskriva på något riktigt bra sätt, så det får fortsatt bli lite lösryckt.

New York – jag säger bara JA. Vilken bra idé det var att åka dit. Det var som en underbar övergångsfas, en paus mellan de båda världarna som kommer att vara mitt förut och mitt det som komma skall. Så himla bra stad, men vid närmre eftertanke vet jag inte om jag skulle vilja bo där i alla fall. I så fall i West village eller Greenwich village. Och i så fall om jag skulle vilja hålla på med jazzmusik på heltid – alltså det är faktiskt helt fantastiskt, den jazzkulturen de har over there. I torsdags hörde jag bland annat två MONSTERband, och jag kunde inte släppa eller komma över känslan av att "det här är helt normalt i den här stan och jag älskar det". 
Hade även en väldigt fin dag då jag gick oändligt långt i central park, och satt och hängde med ekorrar och tittade på en liten jättegullig flicka som sprang och skrek "BIRDIIIIEEES!!" och jagade fåglar på ett fantastiskt sätt. En dag hängde jag i Brooklyn, gick över bron till Williamsburg och kollade sedan även in Dumbo och låtsades att jag skulle träffa Dan Humphrey (Gossip Girl för oinsatta) eller nåt.











Men, även semestern har ett slut.
Igår var en lång dag som började kl 03:15 på Manhattan och slutade 24:00 en timme bakåt i tidsskillnad i mitt nya collegerum i Denton, TX. Speciellt! Det här är en stad i stil med Salina, som ligger nära där mina kusiner bor i Kansas, dvs typisk amerikansk stad/ort på vischan med svenska mått mätt. Det är mellan 32 och 37 grader varmt, fuktigt och soligt, men imorse hällregnade och sen blev det fint igen så tydligen kan det skifta väldigt snabbt. Man kan väl säga såhär – senaste 1,5 dygnet har varit fysiskt, och kanske därför även lite psykiskt, ansträngande på ett för den här resan nytt sätt. Den "urbana strukturen" på den här staden av typisk amerikansk karaktär är att stadskärnan är sjukt utspridd eftersom det är tänkt att man ska åka bil mellan de olika hot-spots:en. Med andra ord, utan bil i två dagar försmäkta jag i denna stad. Ungefär. 
Igår kom jag alltså hit, till ett förhållandevis verkligen tomt hus eftersom jag kom först av mina roomies, ensam med mina väskor

okej nu blev jag lite distraherad för jag hängde med mina roomies och deras kompisar och alla är supernajsa men verkligen amerikanskt sorority-aktiga.
I alla fall.
Klockan är allt för mycket, imorgon ska jag på registration men för att återkoppla till historien som jag då inte lyckats skriva än kan Kelseys pojkvän Austin köra mig till campus imorgon så jag behöver inte promenera 40 min som planerat. What a great day! Folk är i alla fall sjukt trevliga och rara här vad jag upplevt hittills. Det känns verkligen bra. Återkommer. K bye



torsdag, augusti 14

NYC

Jag är här, och jag har det så himla bra.

Traumat av att finna sig själv ensam, liksom på riktigt, efter att ha passerat säkerhetskontrollen övervanns till slut, och efter några timmars flygresa kändes det bra på riktigt igen.

Igår eftermiddag/kväll gjorde jag Midtown – däribland 2 timmar av att plöja alla fyra våningsplan på Forever21 och viktiga inköp av peanut butter cups på Hersey's, och på kvällen gick jag lite oplanerat på jazzklubb på Dizzy's uppe i Lincoln center vilket visade sig vara världens hit.

Idag har jag gått shoppingstråken i Soho och Greenwich village, började prata om jazzsångerskor med de två anställda och en annan kund inne på en liten bokaffär och satt och tittade på ekorrarna i Washington Sq. Park. Käkade middag på en restaurang/bar i West village och tog sedan en drink med ingen mindre än MARTINA, som är här!, nere i Lower East Side. Ännu en fin dag. Perfekt väder för att vara i en storstad – sol blandat med moln och typ 27-28 grader, några regnskvätt då och då.

Mitt simkort i telefonen funkar inte men jag ska gå förbi apple store i morgon och se vad de kan göra.
Allt går i övrigt according to plan, bortsett från att jag idag har köpt fem par klackskor (varav tre på Zigi, hehe).

Kan även meddela att jag har en ny "extra" blogg lite på prov. Den kan ni få titta på om ni vill: girlgonedentonite.blogspot.com

Hej hej

tisdag, augusti 12

Den "sista" dagen, för nu

Ok, så jag har haft en helt grym dag och är så sjukt trött och klockan ringer om mindre än sex timmar men jag känner ändå att jag måste uttrycka mina tankar lite:

Wow vilken dag. Kaffe med Björn, jobböverlämnings-ceremoni med Simon Edenroth, träffa Jonathan Lundberg, lunchdejt på Nytorget 6 med Astrid och Anna, träffa Josef och tillsammans säga hejdå till lägenheten och sen ut till Tyresö och banta ner packningen tre kilo, dricka te och spela en "sista" gång på harpi. Plus att jag har mött inte mindre än sex personer som jag känner random på gatan.

Möjligen osammanhängande men för mig relevanta tankar:

Så himla kul att träffa alla som jag träffade på ett eller annat sätt idag.

Lunchen med Anna och Astrid var ljuvlig. Jag älskar dem så mycket. Att krama dem hej då var en absurd känsla. Jag kan inte riktigt förklara den ens för mig själv. Man vet liksom att man kommer ha kvar varandra på (i alla fall nästan) samma sätt, och ändå var det så sorgligt. Det kändes dock faktiskt lite bättre av att Josef redan hunnit komma och möta oss då vilket gjorde att jag inte behövde gå därifrån ensam.

Det var så sjukt fint att träffa Josef igen också. Vi promenerade, tittade på utsikt, promenerade hem till Östermalm. Jammade blockflöjt/piano, Josef spelade piano medan jag tog ur lakan och packade ner det sista i väskorna. Vi låg på sängen och tittade på fina kartan över NY och amerikanska östkusten, roade oss åt dumma amerikanska ortnamn, och när allting var nedpackat och jag praktiskt var redo att gå satt vi en extra halvtimme på soffan, som så många gånger förut. Det var den jobbigaste stunden idag, och den enda gången jag grät, typ. Plötsligt fattade jag lite mer att jag precis sagt hej då till Anna och Astrid, och att lägenheten var samma men ändå inte och att allt var så som vanligt men vi visste inte när, eller OM, vi skulle sitta såhär igen, och egentligen vet man ju faktiskt ingenting och allt skulle ju kunna bli precis som vanligt, eller inte, och det är ju just det som är grejen, att man har haft det så fint men som allting annat tar det slut. Till slut kändes det inte som att det skulle bli nåt bättre, så då var det bara att rycka av plåstet, ta väskorna ut i hissen och säga hej då till alla rummen. Så himla skönt att inte vara själv, då också.

I morgon bär det verkligen av, och jag är så glad, och samtidigt ledsen.
Väl iväg kommer jag förmodligen att vara mer överhängande glad. Idag var det dock svårast hittills.


måndag, augusti 11

Tick, tock, tick, tock

Ja, vad ska man säga.
Shit pommes frites.
Faktumet att jag ska åka själv skrämmer mig förvånansvärt nog inte alls. Det trodde jag ändå att det skulle göra. Jag känner mig trygg i grejen att göra det här på egen hand.
Det enda som i nuläget skrämmer mig är den ännu okända vikten på mina väskor, vilket nog ändå måste ses som något positivt. Jag är lite för trött just nu för att känna några känslor alls gällande morgondagens avsked. Och tisdagens.
Det är liksom det som är så konstigt också. Jag är alldeles för lugn!? Eller, inuti finns många känslor. Spända, längtande, nyfikna, glada känslor, men också några ovetande, nervösa, oroliga, och sedan därtill även en bunt ogripbara rörande de många avskeden.
Frikkin insane.

söndag, augusti 10

Tankar i packning

.. Och så är det väl också den här grejen med att man inser hur extremt mycket, onödigt mycket, saker man har. Prylar och kläder och badrumsgrejer och konstiga små sjalar som man aldrig använder men ändå tycker är så fina och hur kan det bli fem flyttkartonger med bara kläder och väskor kvar efter att jag har plockat ut allt som ska med och när 70% av alla väskor får stanna kvar inne i lägenheten?
Jag ska se om den där häng-grejen jag brukar ha i hallen kan få plats i nån av väskorna. Vore kanske bra med lite förvaringsutrymme med tanke på hur OTROLIGT MYCKET SAKER man tydligen brukar lägga omkring sig. För att inte nämna nagellack. Fascinerande att man kan ha så många nagellack och ändå faktiskt på riktigt tycka att de alla fyller en funktion.

Lyssnar på Joanna Newsom på repeat under tiden i alla fall. Hela dagarna, i tre dagar. Förutom när jag lyssnade på finalen i Bit för bit igår. Alla borde höra det!



Verkligen skrämmande nära nu

Det är hög tid att ta tag i dagens omgång av den oändliga packningen men istället ligger jag och läser student's handbook och tittar på rosorna jag fick av Astrid igår.

Det var så fint att se alla igår kväll, och så himla konstigt att säga hej då.

Det är så mycket med det här som är så konstigt, fast ändå inte. Det är inte ens en så lång tid – rätt vad det är så blir det jul och då ses vi igen. Men, det är nog den här grejen som Matilda sa igår; att om nånting skulle hända, eller om jag plötsligt skulle känna att jag behöver ringa min mamma eller en kompis kommer den första tanken behöva vara "vad är klockan nu i Sverige?".

Jag tänkte på det igår och i förrgår, när jag tog ner grejer från väggen – grejer som jag hängde upp för tre år sen när jag började på ackis och flyttade in här, att det som ändå är så himla spännande och även lite läskigt är att det är som att nästa cykel börjar nu, och att det är den andra postgymnasiala svängen. Det har gått så fort men samtidigt inte. För tre år sen tog jag studenten, började på ackis och flyttade hemifrån och in i den här kära lägenheten. Nu står jag och tar ner väggdekorer och lägger i lådor, och vet inte riktigt när eller var jag kommer plocka upp dem igen. Jag vet liksom inte längre. Hela den första svängen har varit så tydlig, nu börjar nästa och jag har ingen aning om hur den kommer bli. Kanske blir den väldigt lik den första, kanske inte. Ovissheten är det som gör det så spännande, men också lite sorgligt. En enda lång, psykologisk process.

fredag, augusti 8

På temat – Jane Austen, Mansfield Park

"Edmund too – to be two months away from him (and perhaps she might be allowed to make her absence three) must do her good. At a distance unassailed by his looks or his kindness, and safe from the perpetual irritation of knowing his heart, and striving to avoid his confidence, she should be able to reason herself into a properer state; she should be able to think of him as in London, and arranging everything there, without wretchedness. What might have been hard to bear at Mansfield, was to become a slight evil at Portsmouth."

"Poor Fanny, though going, as she did, willingly and eagerly, the last evening at Mansfield Park must still be wretchedness. Her heart was completely sad at parting. She had tears for every room in the house, much more for every beloved inhabitant. She clung to her aunt, because she would miss her; she kissed the hand of her uncle with struggling sobs, because she had displeased him; and as for Edmund, she could neither speak, nor look, nor think, when the last moment came with him, and it was not till it was over that she knew he was giving her the affectionate farewell of a brother."


torsdag, augusti 7

You were knocking me down with the palm of your eye

Att halvt vakna av att det brakar loss totalt utanför det öppna fönstret, och ändå fortsätta drömma men att det blir krig eller kaos eller någon sorts allmän disruption. Att sova så bra i sin egen säng till ljudet av regnet, och veta att det bara är fyra nätter kvar som man kommer göra det innan man åker. 

Att vara på landet var verkligen ljuvligt. En möjlighet att faktiskt stänga av på riktigt under fem dagar. Till slut lyckades jag åka på en skida, ett lyckligt och euforiskt ögonblick – dagen efter var dock kunskapen glömd. Muskelvärk ungefär överallt är priset man får betala efter att ha slagits halvt ihjäl mot vattenytan ett tiotal gånger. Läge att sluta för dagen är när man känner att man börjar få hjärnskakning.. :) Men skam den som ger sig!
Skärgården, med vattnet och molnen, är verkligen svårslagen på sommaren.

Jag och Fredrik, min kompis next door, fick låna en stå-paddel-bräda nere i gästhamnen – en tur till närmsta ön, expedition och en sten medtagen tillbaka som souvenir blev resultatet. Kul grej!




I vanlig ordning gjorde vi också båtutflykt till den lilla ön med stranden, och sedan vidare ut till Hedbergs för kaffe på Tjockö. Fint, solen sken, vattnet glittrade. Så glad för att det var så fint väder de här dagarna.



Tillbaka i stan nu igen, i fem ynka dagar till. Helt sjukt, jag kan liksom inte riktigt förstå.
Igår käkade jag lunch med Anna och kramade på henne för näst sista gången. Vi hade sista konserten med Luscinia och Sommaren med kompisarna i kyrkorna är officiellt slut. Slutet på en era, hehe. Fick en inramad bild på oss att ta med mig till TX – världens finaste grej. Jag har sagt hejdå till Viktor och Erik och det är så knäppt att jag liksom inte förstår, och därför inte riktigt känner några känslor alls. Absurt. Det är som att jag går och väntar på att jag själv ska fatta.

Idag har jag tvättat ungefär alla kläder, lakan och handdukar. Tagit ur lakanen ur sängen och har nu bara ena sidan bäddad. När jag bara håller på och checkar saker på listan och liksom gör utan att tänka så mycket utan bara lyssna på musik känns det inte alls så konstigt. Så plötsligt ser jag mig omkring och allt känns absurt igen. I tre år har jag ju haft allting här. Allt på samma ställe, vilket har varit en fin skillnad från tidigare i livet då sakerna varit förvirrat utspridda mellan mamma och pappa. Till slut blev det bara för konstigt så nu målar jag naglarna istället.

Jag ser så himla mycket fram emot att få vara några dagar i NY nästa vecka. Det var nog faktiskt världens bästa idé att börja med det. Ett litet mellanland mellan detta och vad som komma skall, en paus i en stad som aldrig sover och förhoppningsvis lite tid att smälta förändringen. Metamorfosen. 

Jag vet typ inte riktigt vad jag känner, men det kanske är okej. Jag längtar, längtar, och samtidigt kan jag inte ta in vad som händer. Resultatet blir att jag knappt har några känslor alls. Som att det är så starka känslor i motsatser att de liksom tar ut varandra.

Längtar så efter min harpa.

söndag, augusti 3

10, 9, 8...

Nedräkningen är nu ett faktum – idag var det nio dagar kvar. Helt sinnessjukt. På så många plan är jag inte redo. Eller? Man kanske aldrig blir speciellt mycket mer redo än såhär. Det är så många som jag inte kommer hinna träffa, och så många som jag kommer träffa alldeles för lite innan det plötsligt blir ett hål, en pöl, vid namn Atlanten mellan oss. Å andra sidan, jag skulle aldrig kunna träffa dem "tillräckligt" inför en sån sak. Ryck bort plåstret bara.

Trött i armarna efter att ha åkt ungefär 20 varv (kanske något överdrivet) vattenskidor. Tre fall senare (och en tånagel fattigare) kan jag konstatera att jag ännu inte lyckats åka på en skida, men skam den som ger sig. Nya friska tag i morgon eller så. Vattnet är i alla fall varmt, plums plums.

Igår fick någon sorts "förtryckt" husmoder inom mig leva loss totalt – bakade blåbärsscones och gjorde sedan bär-grädd-tårta med egenvispad maräng på av mig och Erik självplockade bär.

Vad mer kan nämnas..? 
Jag ska bo på nedervåningen, striden är nedlagd nu. Känns ändå bra med tanke på allt. Och jag ska bo med en jättegullig hund! Det blir nog kul.

Idag har jag funderat på fenomenet Allsång på Skansen, och jag har konstaterat att jag inte gillar det.
Och så har jag tänkt på när en övertygelse är trångsynt eller insiktsfull. Svårt att komma fram till något. Mest intressant för ens egen hjärna att fundera på.

Lyssnade på delar av en P3-dokumentär om kidnappningen av Erik Westerberg 2002. Sjukt och obehagligt, men även lite fascinerande på ett abstrakt plan.. världen är så himla sjuk, både så nära och långt ifrån. Om den ändå vore mjukare.


Erik och Kristin matchar badkläder. We approves!


fredag, augusti 1

Kvällen stundar, och solen går neder

I någon sorts kronologi:

1. Rooftop-häng med kusiner + vän. Det var kul och fint att få hosta dem en natt hemma på Nybro i förra veckan!


2. Hittade Brunnsvikens strandbad. Man känner sig lite lätt störd i huvudet när man efter tre år inser att man inte har undersökt vad det finns för badmöjligheter i omgivningen.. ca 10 min fin cykelväg bort hittade jag detta strandFYND där jag hängt sen dess. Flytbryggan fick mig att påminnas om flytbryggan i Ekestad, som man simmade till andra sidan sjön för att hänga vid. Där lekte jag och Andreas herre på täppan med två kids ~9 år.


3. (utan bild) Förra helgen: Rep och konsert m Johannes Jaretegs klassiska jazzorkester. Fick framföra min Atterberg-text vilket kändes kul och spännande. Fin konsert att få vara en del av!

4. Plockade blåbär med Peter ute på Brevik. Mycket mysigt!


5. (utan bild) Lämnade ifrån mig harpi hemma hos mami.. tror att det känns ungefär som det gör när man lämnar sina barn på boarding school (i alla fall nästan..).

6. (utan bild) Träffade Josef under två lyckliga timmar i tisdags. Hur ska det gå sen när Atlanten skiljer oss åt? Det är frågan.

7. Miniturné med Luscinia! Mycket fina dagar i mycket gott sällskap. Det enda som var mindre bra var att Astrid hade någon sorts förflyttande förkylning, vilket också gradvis spred sig inom gruppen. Sista konserten var en kamp mot rösten men det gick ändå helt okej. Extremt hes nu, men tack och lov gör det inte ont och tack och lov har vi inte konsert förrän nästa onsdag så förhoppningsvis hinner det vända. Så himla typiskt att det alltid sätter sig direkt på stämbanden på mig så fort jag får minsta lilla bugg i systemet.. Nåja. Kul har vi i alla fall haft det. Spexiga saker har vi gjort, såsom att sitta i köket i Eriks mammas torp och switcha stämmor på Sverige, och sjunga Uti vår hage under simning i Harpsundssjön. Sällan har det varit svårare att hålla sig för skratt en hel konsert.


7. Harpsunds fina logga med harpan och den extremt obehagliga handen som träder upp ur vattnet… :)


8. På landet med papi och hela gänget nu. Att jag och Erik har samma föräldrar är något som man bör ställa sig tveksam till..


9. Lillebror och jag plockade bär. Oändligt mycket bär!


10. The End. Jag skiver packlista och mailar med mina future roommates. Äter, sover, badar och spelar krocket. Reflekterar över den urmänskliga längtan att ta sig till vattnet. Och det lustiga i uttrycket "Jag lyssnar på all musik som är bra!".