Sidor

fredag, maj 30

Darling, do you dare to follow?


Ibland vet man inte riktigt varför man blir så upprörd.
Eller, man vet nog. Men det går inte att förklara på ett sätt som inte direkt motsäger ens egen stundtals ganska logiska och välfungerande hjärna.

Har börjat känna mig stressad över faktumet att jag ska åka. Som om tiden springer ifrån mig.
Så mycket att göra, så mycket att säga. Så mycket man inte kan styra över.

Idag repade vi på min nyaste låt som jag hittade på i förrgår, inför jazzsångarnas vårkonsert nu på onsdag kl 19 i Lilla Salen. Det blir kul! 7/8 är min bästa taktart, F över Db mitt bästa ackord.
Har lyckats få ihop stråkkompisar också vilket känns helt grymt – att jag verkligen kommer få ihop det liksom! Det trodde jag nästan inte. Eller jo, det gjorde jag visst det eftersom jag har gjort betydligt värre saker. Men trodde typ inte att jag skulle orka!

Ibland säger jag till mig själv och till andra att jag inte åstadkommer något på dagarna längre, och att jag bara ligger på soffan när jag inte dricker alkohol typ. Det är inte riktigt sant. Bara för att jag inte är mitt absolut mest effektiva jag genom tiderna. Det är då jag måste komma ihåg att min förra nivå var übermensch, och då hinner man inte riktigt må bra. Nu hinner jag leva. Vet inte varför jag lägger fram det som att jag inte gör något alls. Som om jag har dåligt samvete eller nåt (och det kanske jag har, på ett omedvetet plan? Ohälsosamt).

Har precis skrivit klart mitt sista KMS-protokoll, tror jag.
Hoppas att jag aldrig ska skriva protokoll någonsin i livet igen. (hahah som om det kommer hända)

När man skriver musik kan man lyfta ut parallella universum, som tidsopåverkade bubblor där allt kan vara konstant men ändå föränderligt, och där inget styrs av realism. Realism är verkligen mitt sämsta ord just nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar