Sidor

tisdag, april 1

Om komposition och en tisdag

Om igår kan nämnas att jag var på faschingjam under ledning av Klas Nevrin vilket gjorde att det minst sagt rörde sig åt det friare hållet. Senast; All the things you are och Saga, denna gång fri impro på trio. Ja, jag har inget att säga annat än "saker man utsätter sig för" osv, hah..


Det är jobbigt att komponera.
En lång, jobbig process.
Det är som en utdragen, ofta plågsam resa mellan två goda punkter – den första idén som ofta är spontant lustfylld och pirrigt inspirerad, och sluttampen då man börjar få struktur på det man vill ha sagt och musiken på pappret stämmer överens med bilden i ens huvud. Då är det ljuvt och pirrigt igen, och nästan ännu mer euforiskt än vid den första idéen.
Den stunden, där när man inser vad man har skrivit och musiken blir verklighet, är hela poängen med att komponera över huvud taget.
Jag tror att jag aldrig kommer "get over the thrill" eller vad man säger på svenska.

Men. Tills dess..
Det känns som att det går dåligt fastän det egentligen nog inte gör det. Man bearbetar bara det som komma skall genom att inte veta om man hamnar på villovägar eller ej. Så är det alltid. När jag tittar på det färdiga stråkarret på Scene of the crime som vi spelade in förra veckan känns allt så självklart såhär i efterhand, men jag ska inte glömma hur fruktansvärt och dåligt det kändes när jag höll på med det innan säcken plötsligt knöts ihop. Det är så svårt att avgöra hur det var man hamnade där i det självklara i slutet.
Så, det jag menar är att trots att det stundtals känns som att jag omöjligt kan omfamna allt det jag tänker och hör i While you were asleep för cello och harpa som jag jobbat med idag, behöver det inte betyda att det går dåligt. Det går nog framåt på vägen eftersom jag håller på med det.

Problemet, och just det som gör att det är så jobbigt med kompositionen, är att förhållandet mellan de ljusa punkterna och den långdragna dimmiga vägen är så skevt. Hur många gråa hemska dagar ska man utstå innan man får uppleva den där bra känslan som man minns igen?
Och grejen är att när polletten väl trillar ner är det värt varenda sekund av den långa hemska resan.
Det är därför man utsätter sig själv för det igen, gång på gång.




Okej, slut på filosoferandet.

Idag har jag lunchat med Josef.
Han hittade Flöjten.
Kände att jag har dåligt inflytande på folk. Sen plockade jag fram ukulelen också och han var såklart mycket bättre än mig på det vilket var irriterande.
Så jag tog över flöjten och vi hade ett extremt episkt barockjam.

Tillfällen då musik får en att gråta av skratt.



1 kommentar: