Sidor

fredag, mars 28

Ur ett intensivt levande

Vet inte var jag ska börja.
Försöker säga lite i bilder istället.


I måndags hade jag extrem vårfeeling så då åkte färgerna, trenchcoaten och stövletterna på.


I tisdags var de här fina personerna hos mig för spontant ätande av våfflor.


Och i tisdags.. jag vet inte hur jag ska förklara. När jag gick till skolan för att skriva ut stämmorna kände jag mig på riktigt kär. I musiken, i livet, i tonerna. Åh det var underbart att inse, så som man gör när det väl kommer till kritan, precis varför man lägger all tid, kraft och eventuell ångest på att försöka sig på att komponera. Och jag var fruktansvärt glad efter inspelningen. Det var en boost för själen.


I onsdags hade jag ett riktigt vänte-gig när jag pop-in:ade och spelade Regnet på utdelningen av Jan Wallander-priset. Kulturministern Blubby, Prinsessan Christina och Handelsbankens styrelse var ett utdrag ur den förhållandevis mastodontiga inbjudna publiken. Det var kul och gick bra, trots att min ful och finnig-period förstärktes av storbildsskärmen.. lol.. Men jag satte på mig prinsesskläderna i alla fall och försökte spela så fint jag kunde. Efteråt var jag sinnessjukt trött. Mycket jobbigare att bara spela en låt än att spela en hel konsert i två set.


Joel, som glädjande nog vann priset, spelade fint på sin nya kompis. Jag var faktiskt ganska stolt ändå, och blev lite nostalgiskt rörd. Tänkte på vad som blivit av oss nu, var vi hamnat i livet och var vi alla står. Allt det som man inte har en aning om när man börjar hänga och spela ihop när man är 15-16 år.

Och det i sin tur har fått mig att reflektera mer över tonåren som sådan. Att vi överlevde och att vi har blivit normala personer, trots alla de känslor som man har och har svårt att kontrollera eller förklara. Jag har tänkt på hur skönt det är att ha kommit förbi det. Helt otroligt skönt.
Och på det som Kenneth Gärdestad sa till oss vid stipendieutdelningen i juni: att priset bara ska vara något som gör livet lite mer uthärdligt när man är ung. Det är en fin tanke.
Ja, tänk att vi klarade det ändå.



På torsdagsmorgonen sken solen, trots att jag kände mig väldigt trött..


.. men det hindrade inte den verklighetsflyktbenägna själen från att entusiasmeras av torsdagspubens fläkt och flärd. Tänk att ju mer man har som man skulle behöva göra, desto mer flyktbenägen blir man.

Idag har jag varit uppe och igång sen klockan 7, och nu jobbar jag på konsert på skolan till 21. Önskar att jag kunde gå och titta på mamma med Magnus Lindgren på konserthuset. Är tröttare än tröttheten själv. Har överlevt den här dagens lektioner, och till och med haft en bra sånglektion, och har överlevt de här två veckorna.
Nu blir det helg. Jättehelg.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar