Sidor

onsdag, januari 15

Om engagemang, och det som inte var

Ibland önskar jag verkligen att jag vore lite mindre engagerad.
Lite mindre intresserad av saker, lite mindre energisk, lite mindre driven.

Jag förstår liksom inte riktigt hur det går till. Det är som att man är dömd till att folk alltid ska vilja att man ska göra en massa saker hela tiden, ta en massa ansvar. Och man känner att man inte kan inte nej till saker riktigt för man vill ställa upp och hjälpa till och ta del av det "kollektiva ansvaret" att den här grejen måste ju någon göra så då kan det väl lika bra vara jag. Sen kommer man till ett stadie när man känner att "nu får det väl ändå räcka?" och då tänker man att man ska börja tacka nej mer, men då är det som om man har satt ett ostoppbart klot i rullning och även om man tackar nej kommer bara fler, fler och fler förfrågningar. Så man tackar ja till vissa, för att det vore så sjukt att tacka nej till allt och då får man dåligt samvete som inte gör något av det som folk tycker att man är lämpad för, och så är man kvar på samma nivå hela tiden. Eller inte på samma, för allt eftersom blir man erbjuden allt mer viktiga saker och mer specifika och utvalda uppdrag av olika slag vilket gör att det blir ännu svårare att tacka nej. Det är ju en stor grej att bli erbjuden. Jag förstår, förstår inte hur det går till.

Om man vore mindre välformulerad, mer tillbakadragen, mindre delaktig. Då kanske folk inte skulle gripa fast sina klor runt en på samma sätt. Då skulle man kunna få leva sitt liv i fred, fylla dagarna med det arbete man känner för och därefter göra meningslösa saker bara för sin egen skull.
Ibland önskar jag att folk kunde sluta erbjuda mig att göra en massa saker i skolan. Sitta på en massa stolar och ta en massa ansvar och driva en massa frågor och föra "studenternas" talan i diverse grupper och vara någon sorts referens till hur "studenterna" tänker och hur saker ska göras bara för att man har förhållandevis vettiga åsikter, förhållandevis spridda kompisar och alltså kännedom om fleras perspektiv och att man sedan är någorlunda bra på att formulera det man tycker.

Jag önskar ibland att jag hade färre strängar på lyran, så att säga. Färre förmågor jag skulle vilja utveckla, färre saker jag trodde att jag skulle kunna bli bra på. Tänk att bara ha en enda pryl som man ville bli riktigt bra på, typ "spela fiolen", och sen gjorde man det tills man blev bäst på det, eller tills man ansåg dagen färdig och övergick till att göra meningslösa saker för sin egen skull istället.

Ibland önskar jag också att folk skulle kunna sluta tro att jag brinner för att organisera saker. Jag brinner inte för det speciellt mycket alls, men råkar bara vara bra på det. Ibland, eller ganska ofta, känns det som att jag tar på mig att göra sånt bara för att jag vet att jag är bra på det, och att någon måste göra det, snarare än att jag verkligen vill det själv. Typ som att jag måste ta mitt ansvar som människa. Egentligen är jag ju inte alltid så intresserad, eller?? Jag har glömt varför jag gör grejer ibland.

Det är därför, bland mycket annat, som jag ibland längtar så efter att åka bort en lite längre stund om en inte allt för lång tid. Så att jag kan få anledning att säga upp mig från alla de uppdrag jag på något sjukt sätt har tagit på mig (men alltså HUR går det till? det är verkligen den eviga frågan), säga "tyvärr men jag är borta så jag kan inte göra den här grejen längre" och sen vara borta, göra något helt annat meningslöst fast ändå meningsfullt bara för min egen skull och sedan komma hem och hoppas att alla har glömt bort att man finns så att man kan ligga lågt på ett annat sätt.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar