Sidor

tisdag, november 5

Frusen tid



Även om jag blundar hårt ser jag allt jag inte vill
Ut i skogen flyr jag bort ännu en gång till.

Mitt bland träden porlar bäcken, viskar svagt om nya tecken.
Fängslad av hur solen glimmar, orädd går jag ner och simmar
många mil, ja, kanske tusen
i min bäck är tiden frusen.

Jag gick upp ur livets ström, lämnade forell och lax
och jag reste i en dröm till en avlägsen galax.

I ett rymdskepp gjort av gas färdades jag genom tid,
genom rum, 
genom allt!
Tills jag fann en fontän.
Vid den står jag än.

Vaggad av en klockas slag,
Klinga! annars vaknar jag.

Aldrig mer vill jag ta vid
i en frusen tid.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar