Sidor

torsdag, november 7

Blessed Cecilia, appear and inspire!

Jag skulle dammsuga, men istället började jag sortera den stora glasskålen (glas-skål, inte skål för glass) där jag har mina smycken. En skål där smycken de senaste två åren har legat i en hög och gosat in sig med varandra, ibland till den grad att jag slutat använda vissa halsband för att jag aldrig har tid att trassla ut dem. 
Ett infall att kryssa en av de där allra sista punkterna som är kvar efter sommarens städ-fix-att göra-lista.

Så, man tar en klump smycken.


Så håller man på med klumpen, drar och vrider och försöker få grepp om och snurrar tillbaka en gång till.
Ganska länge.
Förslagsvis lyssnar man på någon musik som man tycker om och som är precis lagom krävande för sinnet.


När man minst anar det får man plötsligt loss en bit! Ah! Det är en förvånansvärt härlig känsla.


Och till slut har man separerat alla smyckena från varandra. 
Man var envis och gav inte upp, trots att det verkade omöjligt ett tag.
Klumpen ovan tog 22 minuter att få loss.

Det lustiga, eller egentligen inte alls speciellt förvånande, är att det verkligen blev lite terapi-artat att sortera den där skålen. Metodiskt, ganska enformigt men ändå lite trevligt eftersom man inser hur mycket örhängen och grejer man har som man aldrig använder för att man knappt kom ihåg att de fanns.

När jag var klar med tömning av skål och diverse plåtburkar fann jag mig själv med hela bordet fullt av smycken och ingen aning om hur örhängen lämpligast bör förvaras. En kort rådfrågning av mami och sedan kom jag på att jag ju hade lite kvar av det roliga älg-tyget som Farfar klätt in två stolar med åt mig. Jag tyckte faktiskt att det blev ganska fint. Det var en fin känsla av konkret hittepå att sätta upp.


Sen duschade jag. Och då kom jag plötsligt på att "nu, nu är det dags att titta på Allt vi är igen". Så nu har jag, efter oväntad feeling, börjat redigera den gamla fyrstämmiga satsen till att passa för hel kör med tillgång till åtta stämmor. Alltså, så himla kul. Det är ju sjukt mycket lättare när man har fler toner att tillgå än bara fyra, och det blir dessutom mycket mer monstruösa klanger. Lustig grej ändå. Har velat skriva till stämmor någon gång, sen ett och ett halvt år tillbaka, men inte haft något riktigt sug förrän plötsligt idag. 
Vet inte ens varför. Tror jag tänkte på grejen att skriva körmusik till någon annans dikt, och sen funderade jag på hur det är med rättigheter för sånt, och sen om man i så fall skulle behöva skriva ny text till musik som redan fanns som det var med Whitacre-stycket Sleep, och då började jag tänka på den och när vi sjöng den på oktett när vi var i Småland med södra, och att jag undrade hur det lät egentligen, och då tänkte jag på att det står i Hymn to St Cecilia-noten att den är tänkt att kunna sjungas på fem personer och det skulle ju vara roligt, och då kom jag att tänka på Allt vi är. Och då hörde jag plötsligt hur jag skulle kunna göra, och att det nog inte är så svårt.

Följa hjärnans fotspår bakåt. Det var nästan lite roligt, i alla fall för mig.


Imorgon ska jag för första gången inte vara bakis på ensemblegehöret, LOL.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar