Sidor

måndag, november 25

Bearbetar

Vet inte riktigt var jag ska börja. Det här kommer nog bli osammanhängande.

Känns som att jag långsamt håller på att vakna upp ur någon typ av parallell verklighet där man, lite lobotomerat, går upp tidigt och går och lägger sig sent och gör en sjuk massa saker där emellan men inte har tid eller riktigt ork att tänka så mycket.

Det är alltid lite speciellt när man har sådär mycket. Har inte haft det så sen i våras. Denna period toppar inte det, men så mycket hade jag ju inte tänkt ha igen. Den här grejen med att lära sig något av det man redan har prövat, osv. I alla fall. Man stöter på folk som frågar hur läget är, och man svarar att "Jo tack det är ganska bra.. lite för mycket att göra just nu bara" och då kan folk säga till exempel "ja, samma här, så är det ju i den här perioden" eller något i den stilen. Jag ifrågasätter alltid då om personen jag pratar med egentligen förstår hur läget ligger till. För det handlar ju inte bara om att man har mycket att göra, utan att det enda man gör, dygnet runt, är det man måste göra, och att man knappt kan hålla näsan ovanför vattenytan – eller, man gör det, eftersom man inte gör någonting annat alls. Samtidigt är det ju hemskt av mig att tro att jag är den enda som har mycket just då, för så är det ju säkerligen inte. Personen jag pratar med kanske verkligen har sjukt mycket som händer också. Men det känner man sig ändå skeptisk till. Har säkert att göra med den generella känslan av överlevnads-tunnelseende som man kan känna rent generellt i de situationerna. Det är liksom svårt att ta in andra personer. Finns inte plats i hjärnan.


Jag har ändå mått helt okej under veckan som varit, förutom i lördags kväll då jag kom hem från Fasching och hade varit på en väldigt fin men lång konsert och knappt orkade titta men var tvungen att göra noter på låtar till repet morgonen efter. Då var livet inte roligt, faktiskt. Men lön för mödan fick jag ju på söndagen. Det gick himla smidigt allting på Kina-repet. Blir verkligen kul att spela!


Sen körde jag och Josef till Flen. Han är en så himla genombra person. Vi hann snacka om en massa viktiga saker under bil-tur-och-returen. Vi spelade en fin konsert i en fin kyrka med en fin publik. Hemma sent, extreeemt extremt trött, men glad.

Idag hade vi sista repet med Pangaea på förmiddagen och jag hade svårt att koncentrera mig eftersom jag hade svårt att hålla ögonen öppna. Helt sjukt faktiskt, har nog aldrig varit så "skulle kunna somna"-trött i skolan. 

Efter lunch gick jag hem, kunde inte sjunga mer idag för att inte bli sliten. Så sen dess har jag vilat, förutom när jag städade lite och plockade ner jullådorna från vinden och julpyntade hela lägenheten. Jag undrar vad grannarna tänker, och stör mig på att jag ens funderar på huruvida de tycker att jag är konstig eller ej. 

Jag har sett rynkig ut idag, av trötthet, och det känns inte helt bra. Kommer åldras i förtid om jag håller på såhär. Hur blev det ens såhär mycket??? Jag förstår inte.

Så himla konstigt att vara i skolan idag igen. De verkar ha haft världens fest där på intensivveckan när Monk Institute var där. Alla verkar ha blivit glada och inspirerade och haft kul ihop. Kände mig lite utanför sammanhanget. Men det hade ju inte gått att vara där, liksom. En faktisk omöjlighet, och ändå känner jag att jag har missat något som jag hade kunnat uppleva om jag bara orkat lite till.. Och det är ju sjukt. 
Har i alla fall funderat på det där med goda ting som krockar, igen. Det är omöjligt att veta vad som är mest värdefullt för ens liv och utveckling, och ofta är det ju på olika sätt. Det är kul att gå i skolan och det finns mycket att hämta där, och samtidigt börjar jag känna att det ändå är tredje året nu. Jag har sugit ut så himla mycket av vad som finns att hämta i två års tid och nu börjar jag känna att jag fattar vad det går ut på. Typ som att man hamnar lite över det som händer där. Jag orkar inte riktigt vara taggad och pepp på vissa grejer som händer i undervisningen längre för att livet efter ackis på något sätt gör sig påmint. Det blir viktigare med vad man själv vill då. Eller, vad man tror att man vill, och vad man tror att man behöver, men det ska man ju inte lita på.
Ibland tror man, folk, jag, att vissa saker ska betyda mer i längden än vad de faktiskt gör. Och så vice versa.

Har i alla fall hunnit tänka lite mer idag. Och så har jag lyssnat på musik och det var faktiskt ljuvligt. Att bara lyssna på det man känner för och inte bara på saker man måste lyssna in av olika anledningar. 

Dagens issue har för övrigt varit att para ihop porslinstomtarna i sina respektive familjer. Och att inte få dåligt samvete över att vissa julprydnader typ var lite för fula för att få tas upp ur lådan. De blir ledsna, men det måste också finnas gränser. Nu tändas tusen juleljus i alla fall. Det är inte så många ljuskällor som ger samma mysiga ljus som watten på ljusstakar.

Jag saknar att träffa människor, och inte bara för att man ska jobba ihop eller träffas i samband med jobb. Det var så trevligt att träffa lite klasskompisar och sånt på lunchen idag. Samtidigt kan jag ibland känna att jag inte är helt kompatibel med en normal gå-i-skolan öva-och-fika-tillvaro. 

Samma typ av "utanför sammanhanget"-känsla som jag fick idag i skolan känner jag när jag tänker på resten av året. Den här veckan kommer jag inte hinna/orka hänga nåt med folk i skolan, och sen åker vi bort, och sen är det praktiskt taget jul och då är alla borta över jullovet så då träffar jag dem inte förrän nästa år. Jag har gjort så mycket konstiga saker på egen hand nu att jag som sagt inte känner mig kompatibel. Det är så konstigt. Som att man själv tillhör ett eget litet sammanhang. Det är kanske så det är att ha ett eget, självständigt liv i och för sig, haha. Äsch, jag kan inte riktigt förklara det.

Svammel, svammel. Kvantitet i ord och sånt.
Nu får det räcka för idag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar