Sidor

fredag, november 29

Through time and space

Alltså JÄKLAR vad långa dagar det har varit nu sista tiden.
Men, nu är väskan äntligen packad (nojar över vikten redan??? hur ska det gå) och imorgon bitti ska jag gå hemifrån klockan 6 för att finally åka iväg till Kina.
Är för trött för att orka vara taggad än men jag tror att det ska bli hur kul som helst. Ber bara att jag ska få hålla mig frisk nu. Känner mig sådär på gränsen eftersom jag har börjat slappna av lite. Tack och lov ingen konsert förrän på torsdag.
Åh, ett sant äventyr ska det bli i alla fall. Och även om jag är för trött för att känna det på riktigt vet jag att den lilla smyg-äventyraren i mig egentligen tycker att det ska bli fantastiskt att se något helt annat, höra något helt annat, smaka något helt annat.

Jag önskar verkligen att jag hade en sån väska som Hermione har i sista Harry-boken.
Hörs på andra sidan jorden!


torsdag, november 28

Why yes, jag har överlevt alla konserter

Kul på fasching idag (igår)! Himla bra gäng att spela med.
Glömde mina ytterskor där. Säger något om graden av förvirring, haha. Tur att jag ska dit imorgon iaf med mami o Erik o kolla på Bobo Stenson.

Nu är jag hemma med två harpor. The more the merrier!!

Alltså fabulösheten. Det enda som är kvar nu är att jag har en grej att redovisa i skolan på fredag, och tvätta, och packa. Och titta på låtarna, men alltså helt seriöst jag pallar inte bry mig om det. Det löser sig.


tisdag, november 26

I would slam the gates until we break through, for you

Är klar med Kines-arret, thank goodness! Har tagit förhållandevis hur lång tid som helst. Konstigt uttryck. Imorgon spelar vi med Pangaea på Fasching kl 21:30, det blir kul. Jag vet inte vad jag ska ha på mig. Vet heller inte hur många klänningar jag ska ta med mig till Kina. På torsdag ska jag i alla fall tvätta, det är bra. 
Jag älskar att spela harpa. Har dessutom bästa valkarna ever. 


måndag, november 25

Bearbetar

Vet inte riktigt var jag ska börja. Det här kommer nog bli osammanhängande.

Känns som att jag långsamt håller på att vakna upp ur någon typ av parallell verklighet där man, lite lobotomerat, går upp tidigt och går och lägger sig sent och gör en sjuk massa saker där emellan men inte har tid eller riktigt ork att tänka så mycket.

Det är alltid lite speciellt när man har sådär mycket. Har inte haft det så sen i våras. Denna period toppar inte det, men så mycket hade jag ju inte tänkt ha igen. Den här grejen med att lära sig något av det man redan har prövat, osv. I alla fall. Man stöter på folk som frågar hur läget är, och man svarar att "Jo tack det är ganska bra.. lite för mycket att göra just nu bara" och då kan folk säga till exempel "ja, samma här, så är det ju i den här perioden" eller något i den stilen. Jag ifrågasätter alltid då om personen jag pratar med egentligen förstår hur läget ligger till. För det handlar ju inte bara om att man har mycket att göra, utan att det enda man gör, dygnet runt, är det man måste göra, och att man knappt kan hålla näsan ovanför vattenytan – eller, man gör det, eftersom man inte gör någonting annat alls. Samtidigt är det ju hemskt av mig att tro att jag är den enda som har mycket just då, för så är det ju säkerligen inte. Personen jag pratar med kanske verkligen har sjukt mycket som händer också. Men det känner man sig ändå skeptisk till. Har säkert att göra med den generella känslan av överlevnads-tunnelseende som man kan känna rent generellt i de situationerna. Det är liksom svårt att ta in andra personer. Finns inte plats i hjärnan.


Jag har ändå mått helt okej under veckan som varit, förutom i lördags kväll då jag kom hem från Fasching och hade varit på en väldigt fin men lång konsert och knappt orkade titta men var tvungen att göra noter på låtar till repet morgonen efter. Då var livet inte roligt, faktiskt. Men lön för mödan fick jag ju på söndagen. Det gick himla smidigt allting på Kina-repet. Blir verkligen kul att spela!


Sen körde jag och Josef till Flen. Han är en så himla genombra person. Vi hann snacka om en massa viktiga saker under bil-tur-och-returen. Vi spelade en fin konsert i en fin kyrka med en fin publik. Hemma sent, extreeemt extremt trött, men glad.

Idag hade vi sista repet med Pangaea på förmiddagen och jag hade svårt att koncentrera mig eftersom jag hade svårt att hålla ögonen öppna. Helt sjukt faktiskt, har nog aldrig varit så "skulle kunna somna"-trött i skolan. 

Efter lunch gick jag hem, kunde inte sjunga mer idag för att inte bli sliten. Så sen dess har jag vilat, förutom när jag städade lite och plockade ner jullådorna från vinden och julpyntade hela lägenheten. Jag undrar vad grannarna tänker, och stör mig på att jag ens funderar på huruvida de tycker att jag är konstig eller ej. 

Jag har sett rynkig ut idag, av trötthet, och det känns inte helt bra. Kommer åldras i förtid om jag håller på såhär. Hur blev det ens såhär mycket??? Jag förstår inte.

Så himla konstigt att vara i skolan idag igen. De verkar ha haft världens fest där på intensivveckan när Monk Institute var där. Alla verkar ha blivit glada och inspirerade och haft kul ihop. Kände mig lite utanför sammanhanget. Men det hade ju inte gått att vara där, liksom. En faktisk omöjlighet, och ändå känner jag att jag har missat något som jag hade kunnat uppleva om jag bara orkat lite till.. Och det är ju sjukt. 
Har i alla fall funderat på det där med goda ting som krockar, igen. Det är omöjligt att veta vad som är mest värdefullt för ens liv och utveckling, och ofta är det ju på olika sätt. Det är kul att gå i skolan och det finns mycket att hämta där, och samtidigt börjar jag känna att det ändå är tredje året nu. Jag har sugit ut så himla mycket av vad som finns att hämta i två års tid och nu börjar jag känna att jag fattar vad det går ut på. Typ som att man hamnar lite över det som händer där. Jag orkar inte riktigt vara taggad och pepp på vissa grejer som händer i undervisningen längre för att livet efter ackis på något sätt gör sig påmint. Det blir viktigare med vad man själv vill då. Eller, vad man tror att man vill, och vad man tror att man behöver, men det ska man ju inte lita på.
Ibland tror man, folk, jag, att vissa saker ska betyda mer i längden än vad de faktiskt gör. Och så vice versa.

Har i alla fall hunnit tänka lite mer idag. Och så har jag lyssnat på musik och det var faktiskt ljuvligt. Att bara lyssna på det man känner för och inte bara på saker man måste lyssna in av olika anledningar. 

Dagens issue har för övrigt varit att para ihop porslinstomtarna i sina respektive familjer. Och att inte få dåligt samvete över att vissa julprydnader typ var lite för fula för att få tas upp ur lådan. De blir ledsna, men det måste också finnas gränser. Nu tändas tusen juleljus i alla fall. Det är inte så många ljuskällor som ger samma mysiga ljus som watten på ljusstakar.

Jag saknar att träffa människor, och inte bara för att man ska jobba ihop eller träffas i samband med jobb. Det var så trevligt att träffa lite klasskompisar och sånt på lunchen idag. Samtidigt kan jag ibland känna att jag inte är helt kompatibel med en normal gå-i-skolan öva-och-fika-tillvaro. 

Samma typ av "utanför sammanhanget"-känsla som jag fick idag i skolan känner jag när jag tänker på resten av året. Den här veckan kommer jag inte hinna/orka hänga nåt med folk i skolan, och sen åker vi bort, och sen är det praktiskt taget jul och då är alla borta över jullovet så då träffar jag dem inte förrän nästa år. Jag har gjort så mycket konstiga saker på egen hand nu att jag som sagt inte känner mig kompatibel. Det är så konstigt. Som att man själv tillhör ett eget litet sammanhang. Det är kanske så det är att ha ett eget, självständigt liv i och för sig, haha. Äsch, jag kan inte riktigt förklara det.

Svammel, svammel. Kvantitet i ord och sånt.
Nu får det räcka för idag.

Well, what didn't we know


söndag, november 24

I'm a survivor

Okej så

en fucking APPLÅD

till mig.

För att jag har klarat det såhär långt. Allt har gått bra, tack! Har haft himla kul med Josef, och repet gick bra. En lite roligare beskrivning kommer kanske imorgon. Är nu så trött att jag håller på att dö, men måste torka mitt hår. Nu är det såååå så så sååså lite kvar och sen åker vi på lördag.
Ååååh om mina ögon bara fick blunda.
Hade en konstig upplevelse på konserten idag – när man liksom samlar sin sista koncentration för att vara precis i stunden medan man spelar, men i slutet av konserten hade jag absolut ingen aning om vad som hade hänt i tidigare låtarna. Absurt. Kom inte ihåg om vi hade spelat ett ackord som vi ändrat eller inte. Tror att vi gjorde det såhär i efterhand. Anyhows, jag lever än, och på nåt sätt är det huvudsaken.

lördag, november 23

Ge inte upp nu

Det där klassiska – man får en massor gjort och ändå kan man inte känna sig riktigt lugn för man har liksom lite orealistiskt mycket man hade behövt göra egentligen vilket gör att man aldrig riktigt blir klar och aldrig riktigt kan slappna av.
Har i alla fall gjort ett helt arr idag, från första till sista takt, med exemplariska noter till var och en på min gamla dänga My every thought. Det var kanske inte jättekul, framförallt inte momentet Göra ordentliga noter. Det är verkligen tråkigt att göra det. Min stolthet är allt för stor för att göra något annat dock. Ja, det är i alla fall något att ta med till repet imorgon som jag kan känna att jag inte behöver skämmas över.

Var ute och sprang i skogen också och det var faktiskt helt underbart. Jag känner mig sällan så levande och verklighetsförankrad som när jag är ute. Som att kunna se åt alla håll igen efter att ha haft skygglappar i ett par veckor av arbetsbördan.
Ja, och jag har övat. Och gjort det där arret. Varför känner jag mig inte riktigt nöjd?
Jo, för jag är inte klar.
Jag måste göra ett leadsheet på en låt, se över en gammal not på en annan låt, och göra någon typ av version på mitt större arr så att vi bara har nåt att testa imorgon. Nu ska jag till fasching och titta på mamma som spelar med Magnus Lindgren, men sen måste jag göra det när jag kommer hem och det är faktiskt så himla tråkigt. Måste ju sova. Lång dag imorgon.

Kom igen nu, Anna, du orkar. Framtid dåtid.
Kom ihåg att den värsta stormen faktiskt är över imorgon kväll.

fredag, november 22

Ee shall flûte

Har haft en fett najs körupplevelse med Mikaeli ikväll. Vi sjöng Rejoice in the lamb, Hymn to St Cecilia, Missa Brevis (pappa, Eva Ekdahl hälsar att "DET DÄR SJÖNG ANDERS DET ALLRA FÖRSTA HAN GJORDE I FYRAN PÅ AF") och Sacred and Profane. Alla sjöng jättefint och Britten är verkligen fab på så sjukt många sätt. Jag hade hemskt roligt. Aaaaah Bm till Eb med G i basen i slutet på Sacred and Profane, then lyyd meen hoos uppe min nooz osv.

Börjar förstå lite mer vad det är för typ av instrument jag skriver Kina-arr för. Det gör inte att jag känner mig mer i fas, dock. Känner typ lite att jag inte riktigt vet vad jag ska prioritera av försöka färdigställa arren för oss och kineserna eller göra mer reprelaterade arr på de andra låtarna jag tar med till vår grupp inför repet på söndag. Och jag är osäker på hur mycket jag förväntas kolla på saker till dess.
På sätt och vis kanske jag måste ägna morgondagen åt att förbereda repet snarare än att färdigställa kines-stämmorna? Det låter rimligt. Har ändå nästa vecka på mig också med de fullständiga stämmorna i övrigt.
Haha, alltså trots att momenten blir färre och färre allt eftersom jag betar av dem är det satans många parallella grejer still going on. Men det ska nog gå bra.

Det har börjat lukta rök i min lägenhet med jämna mellanrum nu igen och det är så sjukt äckligt. Köksfläkten är på 24/7. Vet inte riktigt vad jag ska göra åt det.

Ser fram emot min och Josefs konsert i Flen på söndag. Det är en av de allra roligaste grejerna att göra musikaliskt just nu tycker jag. Vi spelar bara så fina låtar och jag får sjunga dom på ett sätt som jag tycker att det är roligast att sjunga på just nu, och man behöver inte repa och det är alltid så kul att spela och hänga med Josef. Välfärd.


torsdag, november 21

Battery: Low

Jag är så. himla. trött.
Orkar inte lyfta armar, eller ben, eller ögonlock helst.
Det enda jag vill är att ligga ner och blunda, alternativt läsa eller titta på något intelligensbefriat, men det går inte riktigt. Jag har tagit det lugnt på förmiddagen och tagit sovmorgon, och gått och handlat mat, men nu måste jag ta tag i grejerna och jag orkar inte, men måste ändå. Mjäk.

Både begravningen igår förmiddag och konserten på kvällen gick väldigt bra faktiskt. Det var kul att spela på kvällen, superbra ljud både ut och på scen vilket gör att man får feeling. Sen är det alltid lite olika hur lätt man har att komma in i musiken.
Fin tillställning och det var verkligen roligt att få vara där! Och najs att få vara själv i logen och kunna sprida ut sig för en gångs skull, till skillnad från de andra gångerna jag har spelat på Kägel och man delat med typ 25 andra personer. That's how we like(s) it.

Nu läggs siktet på att öva på mitt och Josefs program inför söndag, och försöka få nån styrsel på de ofärdiga arren inför Kina och det är lite jobbigt när man inte riktigt vet var man kan lägga ribban på det eftersom det är mycket som är oklart i själva sammanhanget. Imorgon kväll har vi konsert med Mikaeli så jag skulle behöva titta lite på det också. Och även titta på de låtarna som kineserna har skickat till oss. Vet bara inte riktigt när.

Om man ändå kunde få en dags sova.
MEN, jag mår bra, frukta icke.




tisdag, november 19

Imorgon klockan 20!

HALLÅ glömde säga!!
Imorgon spelar jag då alltså ett helt set, typ 45-50 min eller nåt, på Kägelbanan, Södra Teatern klockan 20! Och efter det spelar Rigmor Gustafsson ett set. Faab!
Ni får HEMSKT gärna komma och höra! Båda mina föräldrar är borta och har konsert på annat håll så kom och stöd mig i ensamhetens svåra stund!

Här är en bild från slutnumret på Neptunus som jag också kommer spela imorgon


Tasha min vän

Idag har jag och elefanten Tasha gjort ett showcasegig med Mathias o Per i Uppsala. Vickade för mamma – allas stora ironiska dröm. Det gick i alla fall bra och var kul och trevligt, barnen var glada och ALLA var glada.

Har låtit mig själv ligga på soffan en stund för att orka öva harpa nu, och sen ha rep med Mikaeli ikväll. Har printat ut text och sånt till giget imorgon förmiddag och det känns under kontroll. Har typ bestämt vilka låtar jag ska spela imorgon kväll, och dessutom gjort en ganska intelligent planering måste jag säga och gett mig själv tre timmars paus mellan gigen imorgon då jag faktiskt kan sova middag istället för att hets-skriva-arr eller nåt sånt. Det finns inbokad tid för det på torsdag istället. Genius mastermind planner, tack tack.

Alltså, det enda som grämer mig lite är att det är pub i skolan vaaarje dag den här veckan och jag kan verkligen inte vara där. Trots att jag så hemskt gärna skulle vilja, eftersom det hade varit så roligt om man hade kunnat vara flexibel och ta dagarna som de kommer och hänga med folk och jamma och kolla fotbollen och skjuta på dagen om det skulle behövas.

Men, inte riktigt va. Å andra sidan, som jag har tjötat om tidigare också – det är väl kontrasten som är grejen. Har haft det flexibelt rätt länge. Det är underbart när man har det så också men ibland måste man anstränga sig lite också, och arbeta istället för att dricka öl. Hur trist det än må låta.

Till saken hör dock – att sjunga kan ju ändå vara det allra bästa som finns.

måndag, november 18

Mer och mer förvirrad

Hej
eller hejhejhej som jag idag blev påmind var ett lösenord till en grej jag skapade en gång i tiden, och vilket tydligen lever kvar än idag. Det gjorde mig på något sätt lite glad ändå.

Mängden att göra gör att jag börjar bli förvirrad. Säger konstiga meningar. Som att hjärnan inte riktigt lyckas processa hur en mening byggs. Lägger även saker på ställen utan att vara medveten om det. Gjorde en helt sjuk uträkning på hur mycket portot för att skicka 25 skivor skulle bli, då jag tänkte att jag skulle skicka skivorna i grupper om 3+3+4 och att det därför skulle kosta 210:-. Glömde bort att 3+3+4 inte är 25 som jag tänkte utan 10. ÄSCH DET KAN VÄL HÄNDA VEM SOM HEELSTEH!
Har börjat skriva upp allt jag tänker att jag ska komma ihåg i samma sekund som jag kommer på dem, eftersom jag vet att jag annars kommer glömma. Inte tillräckligt mycket ledigdt RAM-minne i hjärnan.

Det är konstigt när man plötsligt, sådär från ingenstans, kommer på hur saker, som man tidigare funderat aktivt på och verkligen inte förstått sig på, fungerar. Till exempel som när jag insåg hur tepåsarna jag fick någon gång, som man kan fylla själv med löste, egentligen var tänkta att användas. Eller som när jag verkligen inte fattade hur jag skulle använda riv-funktionen i min matberedare (favoritredskapet i köket för övrigt!!), förrän det plötsligt slog mig, som en blixt, när jag låg i sängen och skulle sova senare på kvällen. Det är en så konstig känsla när man inser det – väldigt najs såklart! Men man inser hur extremt oförmögen man var att ens förstå att man tittade på boxen från helt fel håll.

Ibland ifrågasätter jag folks musiksmak.

MEN, ibland blir man så himla upplyft när man faktiskt tittar/lyssnar på något som någon länkat på facebook och man inte vill stänga av! Det är då man märker att man faktiskt tycker att det är bra på riktigt.

Hade kompositionslektion idag igen och det var väldigt bra trots att jag inte hunnit skriva något.
Det fick mig att reflektera över vad jag egentligen gillar, vad jag är bra på, vad jag är intresserad av, från vilket håll man kommer från och hur det kommer sen att man ofta möts på något sätt ändå, från vilket håll jag kommer ifrån och vad det finns för för- och nackdelar med det, förhållningssätt till tonalitet och hur jag egentligen känner inför den. Saker man tror att man vill för att man tror att andra vill att man ska vilja det kontra vad man egentligen tror att man vill, osv.

Först tänkte jag skriva att jag äter fruktsallad till middag, vilket jag gör, men sen kom jag på att mamma kommer att läsa det här och sen kommer hon att RINGA mig och säga att jag måste äta ordentlig mat så då tänkte jag att jag nog inte skulle skriva det, sen kom jag på att jag är vuxen och får äta fruktsallad till middag om jag vill och INGEN KAN STOPPA MIG. Moahaha. Frigörelsen, osv.



lördag, november 16

Ett steg i taget, snart har vi klarat det

Det är visst helg men inte riktigt för mig. Finns liksom inte riktigt möjlighet att klämma in helgiga dagar. Men har i alla fall varit en sväng ut till Tyresö och bakat lussebullar, traditionsenligt i mitten på november pga pappas konsertmängd i december, och träffat familjen vilket var väldigt mysigt. Hela eftermiddagen och kvällen har jag sedan dess övat, skrivit arr (och rört mig hemskt nära den fina linjen mellan snyggt och osmakligt när jag har reharmoniserat) och lagat rödbetssoppa.

Imorgon inleds crazy week med Pangaea-rep. 
Heja mig, må allt gå bra!


fredag, november 15

A walk down memory lane

Härom dagen hittade jag en massa gamla bilder på min externa hårddisk och jag blev chockerande påmind om livet som var och det som varit Viktigast då. 
Åh, ibland saknar jag det hemskt, hemskt mycket.
Ja. Valen man gör.
Nedan följer ett liiitet litet axplock av alla hundratals bilder. 
Tänker inte gå in allt för ingående på hästarnas personlighet för det blir konstigt och sentimentalt och alla som inte var med då kommer ifrågasätta vem jag egentligen är, hehe.. 

Supreme
Hon måste ändå få komma först i en sån här grej.


Här är från första ponnycup-hopp-året, vilket var himla episkt. Det var nog det året som jag red henne mest, innan hon fick problem med benen och inte kunde hoppa på så länge. Det var liksom så det kom sig att jag började rida henne så mycket – hon var extremt skolad och samtidigt helt hysterisk och jag lyckades på nåt sätt hålla styr utan att vara rädd för fart.


Det här snygga fotomontaget hade jag som bakgrundsbild på datorn i åttan, hahaha!!
Åh vad hon var viktig då.


Men det här är ifrån en dressyrtävling, och bilden nedan kommer från samma dag.


Hur najs var det inte att hänga i stallet på somrarna?


Ja, hon var min stora kärlek i högstadiet. 
Bilderna nedan är från en mycket mycket sorglig dag, sista dagen då jag såg henne innan hon togs bort.
Det var samma dag som jag gjorde mitt andra ansökningsprov till södra och hela kvällen satt jag och Vendela i hennes spilta och grät. Största hjärtekrossandet.




Mine
Här kommer kärlek nummer två. Lustigt hur man liksom gradvis morphades in på hästar och rätt vad det var red man ingen annan. Mine var på så många sätt världens bästa, argaste och mest envisa sto.
Vi blev verkligen kompisar på riktigt, och det var sånt som var så roligt med henne för att hon kunde vara som natt och dag.


Här är från nån typisk träning.


PC Dressyr, här var första hemmamatchen den säsongen och alla var sjukt peppade och vi vann och jag tog medalj och lyckan var gjord.


Fokus, osv. :)


Åh jag minns att det var så fett när jag ändå fick sån pli på henne efter ett tag att hon kunde gå i buren form i alla gångarter på tävling. Om man jämför med hur hon ofta såg ut liksom, heeehe.



Den gär bilden får avsluta, tyckte hon var så jävla gullig. 
Våga trotsigt vägra stå på tygeln i halten, liksom.


Weitergehen: lite andra cup-relaterade bilder.


Alltså, ponnydressyrlaget <3


Här peptalkas det inför bortamatch på Mälarhöjden.


Och så jag och Jossa på bortamatch hoppning, Mälaröarna.

Kul att jag och Martina ändå gick igenom alla cuper – PC hopp och dressyr och sedan hopp och dressyr i Stockholmscupen när vi började rida storhäst också.

Tydligen hoppade jag Myntha ganska mycket. Hon hoppade så himla stort trots att hindren var små.



Här har vi Lady på nån tävling nån gång.


Traviata var min bästa storhäst att rida.


Haha asså så soft bild, som att man störtar


Här är en annan extremt rolig bild från när min mamma matar mig med korv på Hästens dag då jag skulle rida tre hästar och inte hann äta.


En klassisk lektionsbild med Picco


Fina Falco som jag hade när jag, Jossa och Martina var på Åby på ridläger 2007 – veckan som krockade med att HP7 precis kom ut hahhaha.


Ganska ofta red jag faktiskt Snowberry också, i åttan. Innan Helena tog över henne, hah.



 Min medryttarhäst Star – här red jag barbacka hem till tomten en dag.


Och så avslutningsvis – the one and true first love O'Boy som jag älskade och borstade på troget mina första fem-sex år i stallet.
 

torsdag, november 14

Story of my life

Trött och kanske lite bakis lagom till ensemblegehör och sånglektion på fredagar, på grund av att jag hängt med CELLISTER.
Ett återkommande tema i mitt liv.

Wtf liksom, jag har ju hur mycket som helst att göra??
Allt är cellisternas fel.


onsdag, november 13

Imorgon är det den fjortonde

Jag var ute en sväng i Naturen idag. Det var himmelriket, och det var så fint väder.
Har även haft möten. Och träffat Josef för första gången på hur länge som helst. Mamma kom hit och vi repade Champinjon-rörelser och hon var så gullig och köpte sushi.

Hatar när man måste snabb-planka låtar, eller om man på kort tid behöver lyssna in något, och ingen inspelning går i den tonarten man (frivilligt eller ej) tänker sjunga. Blir alltid knäpp i huvudet och fattar inte hur melodin går i min tonart. Det blir som att man lär sig hur tonhöjderna låter, och inte riktigt kan koppla ihop förhållandet mellan dem.

Det är verkligen pinsamt hur lite jag hinner göra mina läxor, de FÅ som jag har.
Men alltså, vad ska jag göra? Man är inte mer än människa. Man måste överleva också, och må bra. Jobb måste ändå gå före skola ibland.

måndag, november 11

The frisses in the flood

Ibland tolkar jag saker fel, kommer jag på i efterhand. Det är då som jag finner mig själv i situationer då jag håller på med något som jag tror att jag måste göra för att någon sagt åt mig att jag borde göra det, men när jag återkallar vad som egentligen sades behövde jag egentligen inte alls göra det som jag nu är i full flärd, ofta lite stressad, med att göra och att det hela resulterar i att det framstår som något sorts ambitiöst eget initiativ från min sida. Det har hänt helt sjukt många gånger när jag tänker tillbaka på det. Typ som att min hjärna automatiskt tror att personen som ber mig göra något litet har mycket, mycket större förväntningar på resultatet. Lite post duktig-flicka-syndrom på nåt sätt. Alltså, det slutar ju ofta bra men är lite ironiskt när jag ibland stressar upp mig över saker som jag tror att jag måste göra.

Har varit så himla bra och effektiv idag att jag skulle vilja ge mig själv en guldstjärna. Trots antalet grejer som händer vet jag att jag kommer klara av det. Den hetsiga våren gjorde att jag fått så mycket större tilltro till min egen kapacitet, men på ett realistiskt plan på så sätt att jag även förstår att man, när man har så mycket att göra, måste prioritera att sova, äta ordentligt, röra på sig. Inte så festligt, men man kan klara mer än vad man tror då.

Håller på att skriva ett arr för vår Kina-grupp med additional okänt antal traditionella kinesiska instrument. Ändå väldigt kul. Känner mig som mästaren av polyfoni.

Hah usch vilket självgott inlägg.
Bear with me. Det har varit en lång dag och fler sådana kommer det att bli.
En himla tur ändå att allt man gör är roligt.

Förresten; jag VÄDJAR till alla som läser detta att om någon känner sig DET MINSTA på väg att bli sjuk – snälla, rara, söta KRAMA MIG INTE och ANDAS INTE PÅ MIG och HÅLL ER snälla snälla på lite AVSTÅND. Och förvarna helst innan jag hinner krama er.
Har börjat hetsäta olika sorters citrusar och kiwis och dricka proviva och funderar på att köpa mer Kan Jang och hivar i mig ingefäraavkok. I förebyggande syfte typ. Fortfarande röd i halsen efter hundra miljarder veckor men det sitter inte på stämbanden.


Min Anna och lördags-afternoon tea:t <3

lördag, november 9

All to lart

Från att ha haft en period då jag har kunnat göra lite som jag vill med mina dagar – öva på det jag känner för, skriva det jag känner för, lägga upp dagarna så som jag känner för och inte ha någon tidsmässig deadline som hetsar, till att nu plötsligt ha massor med saker som måste göras igen.Lite tråkigt kanske det känns ändå, men det är väl omväxlingen som gör det, på nåt plan. Hoppas jag.

Betyder i alla fall att världen slutligen kommit ikapp mig och att jag nu, istället för att vara ute och göra något spexigt med mina kompisar, är hemma idag och igår för att jag måste öva, och skriva ett par arr.
Innan vi åker till Kina har jag som tidigare nämnt fyra konserter och två speljobb och allt är med olika program, och i tre av fallen ganska omfattande – vilket gör att det nu är läge att börja öva. Och fixa med och kolla in musiken och repa inför Kina, och repa inför de andra konserterna, och gå i skolan(!?), och styra upp mina jobb som jag då inte kan vara på när vi är borta, och kurserna jag missar. + handla julklappar, och julpynta. Tänker inte komma hem till en opyntad lägenhet.

Ja, ursäkta tjatet. Vi kan i alla fall gemensamt konstatera att jag har tre intensiva veckor framför mig. Finns alltså ingen tid kvar riktigt för att hitta på spännande och spontana saker. Finns heller varken tid eller utrymme för att pyssla med de grejerna man för tillfället känner för att skriva på. Det tycker jag nästan är tråkigare, faktiskt.
Må jag få hålla mig frisk..! Det är det enda jag ber om.

HALLÅ ska inte det här vara tiden i livet då man har tid att öva på sina egna grejer och utveckla sitt sound och testa saker och ha personlig verkstad???? Vad väntar mig då, liksom.. jeez. Det var länge sen jag hade möjlighet att öva sång och verkligen grotta ner mig i något intrikat. Sen kan man i och för sig även ifrågasätta vad anledningen till att jag inte har prioriterat det är… MEN. Ändå.

ÖÖÖÖ bla bla bla jag förstår att det här är helt ointressant.
ni kan titta på bilden istället.


fredag, november 8

Vad vi inte visste

"Jag drömde att vi gungade
ofattbart höga vågor genom luften 
i en stor, okontrollerad storm
som vi ändå tillsammans gav oss ut i
och vi skrattade tillsammans
åt vår egen våghalsighet, spänningen, 
det oförutsägbara."


Hittade just i gamla bloggen, 29 mars 2010

Dagen började med en extremt konstig dröm .. hm.. ska jag skriva detta verkligen? Ja. The world needs to know.
Vi var på semester med pappa och Saga och co. på ett charterställe som var som ett stort pippi-långstrump hus med massa rum och grejer som låg på nåt lite halvöde ställe. Huvudpersoner i drömmen var jag, Astrid som jag delade rum med, en evil bitch woman som var ond och en typ Voldemortsnubbe tror jag.. och Joel som var hans följeslagare.
Det fanns en vattenrutchkana ut från huset. I den rann kristallblått vatten men även två "små floder", den ena av apelsinjuice och den andra av vaniljjuice (fråga inte). Det stod en random försäljningsbrud och såg till så att man kunde simma i den här vattenrutchkanafloden och smaka på juicerna MEN evil bitch lady hade stulit "fläkten" som gjorde att juicen kunde rinna uppåt så det funkade inte riktigt.
Vi planerade en konspiration mot Voldemort och hade alla anteckningar på papper. Vi hade lämnat dem på pianot i mitt och Astrids rum, bland en massa barn som lekte där. Vi var ute och vandrade eller nåt och jag gick förbi ett fält som var byggt som sådär bevattningsbyggda risfält, fullt med 300 vildhästar som sprang omkring i det onaturligt gröna gräset. Det sprutade "fontäner" ur vattnet, och en naturvetarröst berättade för mig att hästarna brukade bada i fontänerna.
Jag blev bortjagad ur deras revir i alla fall.
På nåt sätt fick vi veta att Voldemort skulle göra en visit i vårt rum, så vi rusade tillbaka för att hinna dit före. När vi kom fram hade Saga byggt en koja av golvlampor i deras rum. Vi skyndade oss att låsa dörren till vårt eget rum med en nyckel som såg ut som en harpstämmare. På håll såg vi Joel och Voldemort komma.
-
sen vaknade jag. klockan var 06:57 och jag tänkte att "bra, klockan ringer om 20 minuter". somnar om fortsätter drömma. stänger av klockan. somnar om, fortsätter drömma.
-
evil bitch lady har tydligen en son som är med i vår konspirationsgrupp.
vi blir på nåt sätt tillfångatagna av evil bitch lady och ska bli tortyrstraffade. hon hissar ner en metallställning som påminde av en blandning av kristi kors och ett ihopfällbart notställ. Det var en tatueringsmall och hon började tatuera in sjuka budskap över hela kroppen på hennes son, jag och Astrid stod kedjade och var tvugna att titta på.
Sen vaknade jag igen och klockan var 08:16.
Sjuk morgon sjuk sjuk.

torsdag, november 7

Blessed Cecilia, appear and inspire!

Jag skulle dammsuga, men istället började jag sortera den stora glasskålen (glas-skål, inte skål för glass) där jag har mina smycken. En skål där smycken de senaste två åren har legat i en hög och gosat in sig med varandra, ibland till den grad att jag slutat använda vissa halsband för att jag aldrig har tid att trassla ut dem. 
Ett infall att kryssa en av de där allra sista punkterna som är kvar efter sommarens städ-fix-att göra-lista.

Så, man tar en klump smycken.


Så håller man på med klumpen, drar och vrider och försöker få grepp om och snurrar tillbaka en gång till.
Ganska länge.
Förslagsvis lyssnar man på någon musik som man tycker om och som är precis lagom krävande för sinnet.


När man minst anar det får man plötsligt loss en bit! Ah! Det är en förvånansvärt härlig känsla.


Och till slut har man separerat alla smyckena från varandra. 
Man var envis och gav inte upp, trots att det verkade omöjligt ett tag.
Klumpen ovan tog 22 minuter att få loss.

Det lustiga, eller egentligen inte alls speciellt förvånande, är att det verkligen blev lite terapi-artat att sortera den där skålen. Metodiskt, ganska enformigt men ändå lite trevligt eftersom man inser hur mycket örhängen och grejer man har som man aldrig använder för att man knappt kom ihåg att de fanns.

När jag var klar med tömning av skål och diverse plåtburkar fann jag mig själv med hela bordet fullt av smycken och ingen aning om hur örhängen lämpligast bör förvaras. En kort rådfrågning av mami och sedan kom jag på att jag ju hade lite kvar av det roliga älg-tyget som Farfar klätt in två stolar med åt mig. Jag tyckte faktiskt att det blev ganska fint. Det var en fin känsla av konkret hittepå att sätta upp.


Sen duschade jag. Och då kom jag plötsligt på att "nu, nu är det dags att titta på Allt vi är igen". Så nu har jag, efter oväntad feeling, börjat redigera den gamla fyrstämmiga satsen till att passa för hel kör med tillgång till åtta stämmor. Alltså, så himla kul. Det är ju sjukt mycket lättare när man har fler toner att tillgå än bara fyra, och det blir dessutom mycket mer monstruösa klanger. Lustig grej ändå. Har velat skriva till stämmor någon gång, sen ett och ett halvt år tillbaka, men inte haft något riktigt sug förrän plötsligt idag. 
Vet inte ens varför. Tror jag tänkte på grejen att skriva körmusik till någon annans dikt, och sen funderade jag på hur det är med rättigheter för sånt, och sen om man i så fall skulle behöva skriva ny text till musik som redan fanns som det var med Whitacre-stycket Sleep, och då började jag tänka på den och när vi sjöng den på oktett när vi var i Småland med södra, och att jag undrade hur det lät egentligen, och då tänkte jag på att det står i Hymn to St Cecilia-noten att den är tänkt att kunna sjungas på fem personer och det skulle ju vara roligt, och då kom jag att tänka på Allt vi är. Och då hörde jag plötsligt hur jag skulle kunna göra, och att det nog inte är så svårt.

Följa hjärnans fotspår bakåt. Det var nästan lite roligt, i alla fall för mig.


Imorgon ska jag för första gången inte vara bakis på ensemblegehöret, LOL.