Sidor

onsdag, oktober 30

Skratt, smicker, stagnering

Känner mig på vissa sätt lite som en karaktär i en Jane Austen-bok. Gotta keep a distance.

Idag var jag faktiskt ganska bra och gjorde en betydande insats för situationen och demokratin i kåren i skolan. Det kändes bra.

Har en konstig situation med min röst – känner mig alltid extremt ovillig att liksom börja sjunga varje dag, för att det typ inte riktigt känns helt bra, men sen efter några minuter när jag väl kommit igång lite låter det asbra och jag känner mig tekniskt ganska obehindrad. Det är skevt. Men jag vågar inte sjunga så länge. Om bara kortisonet kunde verka lite mer brutalt..

Kollade precis igenom en sida med iPhone-autocorrect-fails, som jag dessutom sett förut, och har legat själv i soffan i typ sju minuter och skrattat okontrollerat. Åh det var underbart, jag älskar att skratta. Har aldrig förstått mig på grejen med folk som själva säger att de inte brukar skratta om något inte verkligen är roligt för att skrattet förlorar sitt "värde" om man skrattar för ofta. Det tycker jag är ljug.

Det är lustigt det där med smicker, och att känna sig smickrad. Det fungerar ju verkligen även om man kan utnyttja det på ett ganska vidrigt sätt om man vill. Det är i alla fall konstigt att man själv tror att man är herre över sin hjärna och inte påverkas av det, tills man kommer på att man visst gör det. Till exempel – ponera att man ryktesvägen får höra att någon tycker att man är najs. Efter någon dag börjar man förmodligen att tycka att den personen ändå är lite mer najs också, eftersom den, förmodat, tycker att man själv är najs. Och på så sätt kan man plötsligt få för sig att man tycker mycket bättre om en person än vad man gjorde från början helt utan att personen i fråga bidragit på något sätt till att det ändrats. Det enda som ändrades var liksom graden av uppskattning som man själv kände, eller nåt.
Det är i alla fall också lite lustigt.

När jag har för mycket att tänka på i huvudet kommer jag inte ihåg vad jag drömmer om på nätterna. Vet inte vad jag har drömt på nästan två veckor nu. Det borde väl vända snart?

Har haft en Kodály-sonat på huvudet hela dagen. Den byter tonart hastigt och lustigt på ett ställe i första temat och jag blev så himla förvånad de första, jag vet inte, fem? gångerna jag hörde det. Nu har jag vant mig, men blir ändå lite lite glad varje gång det händer.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar