Sidor

tisdag, augusti 13

Ormens öga

Det är så sjukt najs att springa i skogen. Verkligen fint på ett sätt som gör att man känner att man lever bara för att man andas och blodet pumpar och benen hoppar över stock och sten. Det allra bästa är, som jag nämnt nån gång tidigare, sista biten genom hagen. Idag lyssnade jag på krigsmusik ur The Armed Man, låtsades att jag var med i någon typ av medeltida slag och sprang det fortaste jag kunde, utan att kunna låta bli att le okontrollerat, och med total gåshud av hela situationen. Svårslaget.

I alla fall, det jag skulle komma fram till var att jag, innan jag åkte till landet, plötsligt blev ormrädd. Har sprungit i skogen här mycket i flera somrar och inte sett andra djur än fåglar och ett och annat rådjur. Sedan började jag plötsligt möta ORMAR som sprang (ja, de sprang) framför mig på stigen, och inte en orm en enstaka gång utan inte mindre än fyra (!!!) ormar på EN VECKA. 
Det är verkligen urmänniskan, reptilhjärnan, som reagerar när man ser en orm och på noll sekunder har man plötsligt panik och flyktinstinkt. Det är faktiskt sjukt obehagligt, trots att man ser de gula prickarna på huvudet (men även snokar kan bitas..!!). Det hela eskalerade en dag då jag hade mina vanliga springshorts på mig och var ute på en ny stig där det var en massa rötter och jag tänkte att "håhå här ser rötterna nästan ut som ormar.. hehe... eh.." och en sekund senare ser jag, helt seriöst en decimeter från min högra fot, en svart ormjävel slingra sig över en stock och jag blir så okontrollerat vettskrämd att jag FLYR bort från platsen, tillbaka till stigen där jag kom ifrån och sedan den snabbaste vägen så fort som möjligt hem ut på trygg, asfalterad mark. Inget mer springa i skogen med andra ord, tänkte jag då.

Nu har jag fått bearbeta ormhändelserna lite. Bytte miljö och sprang lite på landet istället, där det av nån anledning kändes mer ormsäkert. Lydde min mammas råd och sprang i långa tights istället. Övade upp det hela gradvis. Idag vågade jag gå ut igen här hemma, med långa byxor, utan att vara rädd och det känns bra igen.

En lång harang om ormar, men jag tycker att det är intressant hur man kan sättas totalt ur spel av något så världsligt som ett (ofarligt) djur i skogen. Eller kanske är det just därför, för att det är så konkret och världsligt. Människan har ju överlevt för att man aktat sig för djur i skogen. 

Nu ska jag snart dricka kaffe med Astrid.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar