Sidor

söndag, augusti 25

Jag är kaos, därför måste jag vara i närheten av Gud.

Hemma i mitt kaos, men det blir faktiskt gradvis bättre. 
Börjar se ljuset i tunneln, för trots att skrivbordet är täckt med papper och osorterade noter och diverse saker och sladdar så kan jag se nu hur fint det har blivit i bokhyllan, och hur mysigt det kommer att bli i hela den där kontorshörnan när jag fått bort en massa prylar som bara stod där och ställt in saker och böcker och bilder och kanske lite tyg med rosa träd och älgar som gör att det känns fint och mysigt och kanske lite mer inspirerande, så att jag faktiskt ska vilja sitta där och inte bara lasta skrivbordet med saker.
Och skobokhyllan i vardagsrummet ser plötsligt också så himla bra ut, och även om hela vardagsrummet är fyllt med grejer och lådor börjar jag ändå kunna föreställa mig hur fint det kommer bli sen när harpan kommer hem också. 

Till slut blir det nog bra, och faktiskt tror jag att det kommer bli nästan hur bra som helst.
Den där rena känslan man får i själen av att rensa ur hela vägen in i det mörkaste förrådet (i alla fall det näst mörkaste..!) är ... härlig. Finns inget annat ord. Lite lättare att andas.


Karlavägen är så lummig nu. Det är alltid svårt att tänka sig hur den ser ut på sommaren när träden är kala och hela världen känns som en omättad bild i gråskala. Jag önskar att man kunde ta en mental bild på hur det ser ut och sätta upp i hjärnans innanväggar, så att man kunde titta på bilden när det känns som mörkast och se det klart och tydligt hur grönt och frodigt och runt allting känns. Ibland kan minnen gällande årstider och miljöer kännas vaga när man ser dem förändras runt omkring hela tiden. Mycket lättare att minnas hur en plats såg ut vid en viss tidpunkt när man bara var där just då.

Tänk om det är så med folk, det lär det ju vara. Det är mycket lättare att komma ihåg precis hur någon var som man bara träffade vid ett enstaka tillfälle, eller för länge sedan. Man tänker att den personen ska vara precis så. Det är mycket svårare att uppfatta förändringarna hos människor när de sker gradvis runt omkring en hela tiden, och när man dessutom förändras med dem. Förutom ibland när man förändras mot varandra och helt enkelt slutar ses. 

Förändring är bra. Det betyder att man lever och växer, istället för att vara stillastående i väntan på att gradvis brytas ned som en döende ek. Och ändå bryts vi ju ned gradvis hela tiden, förutom när vi byggs upp.
Är egentligen något konstant?
Jo, det är det nog när jag tänker efter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar