Sidor

söndag, juli 7

Om vägval

Har börjat utforska en ny del av "min" skog när jag är ute och springer. Vanligtvis följer man hagen en bit, sen svänger man med hagens kant till vänster där jag både har sprungit och ridit hundratals gånger och fötterna nästan vet själva var stock och sten befinner sig, och därefter kan man välja själv vilken rutt man vill ta hem. De stigarna är ganska breda och fina. Om man då istället för att följa hagen till vänster går upp för det lilla berget till höger finns en helt ny miljö av mindre stigar som jag nu under tre dagar har börjat utforska. Stigarna är där smalare, mer oförutsägbara, ner mitt bland blåbärsris och upp på små berg. Tycker att det är så himla kul att springa på såna stigar eftersom man nästan får skutta upp och ner för att ta sig fram över alla ständigt förändrande mönster av rötter och stenar.
I alla fall. Mina utflykter.

Dag 1: Visste inte riktigt vad jag hade att vänta mer än en vag beskrivning av miljön som mamma hade gett. Det gick efter omständigheterna bra bortsett från att jag gick i cirklar under en period och kom tillbaka till samma ställe flera gånger utan att fatta vilken stig som ledde tillbaka dit jag kom ifrån. Tillslut hamnade jag i alla fall rätt och kunde klättra ner från berget på rätt ställe och ta mig vidare.

Dag 2: Jag kände igen omgivningen lite och kunde även identifiera vilken av de enormt många "avstickar-stigarna" som borde kunna leda mig på en bra liten vända för att komma tillbaka igen. Det gick som smort och jag hittade direkt tillbaka till ledstigen. Kände att det här med skogen var ju inte så svårt.

Dag 3: Tar mig upp på berget, tar samma stig som dag 2, allt känns smidigt och precis lagom spännande tills jag plötsligt, dock oklart när, tar en annan stig än vad jag gjorde dag 2 och försvinner plötsligt, hjälplöst, rakt ut i intet och blåbärsriset. Stigen upplöses, det är för sent för att vända tillbaka (bara svaga människor vänder tillbaka...), ingen stig tycks leda åt rätt håll. Alla försök till att "den här vägen går säkert tillbaka till där jag var" var förgäves, ohjälpligt hamnade jag på toppen av berget. Där kunde jag dock, lite intressant nog, stanna upp och konstatera att ingen stig längre finnes, att jag hamnat väldigt högt upp, att mossan var grön och att jag hade någon slags avlägsen utsikt över hagen och därför visste att jag i alla fall fortfarande var inom rätt kvadratkilometer. På det hela taget var avstickaren då ganska trevlig, bortsett från att jag hunnits ikapp av flugor som vägrade lämna mig. Nåväl, genom blåbärsriset tar jag mig vidare och jag konstaterar att nu finns inte ens en stig i sikte. Hinner gå såpass många meter att jag till sist högt utbrister "MEN HALLÅ det finns ingen stig!!" och precis då, som med ett litet magiskt pling om det hade varit i en disneyfilm, ser jag bortom blåbären en liiiten liten stig som i alla fall leder åt ett håll. Jag tänker att "där! där är stigen jag letar efter" och går dit, och följer den sedan på dess slingriga väg. Vägen var inte så tydlig som jag hade önskat, och både en och två gånger hann jag tänka att nu kanske jag hamnar ännu mer ut i ingenstans och hur ska det här sluta, men på något sätt var det ändå stigen som jag skulle följa och jag visste att jag ändå gick i rätt riktning på något sätt. Till slut, efter lite bergsklättring nedför och fri framfart genom träd och löv, kom jag tillbaka till den stora huvudstigen som jag tidigare kommit ifrån, den vid hagen, dock ungefär 300 meter längre ner än vad jag hade tänkt att jag ville komma ner från början.

Med den här långa beskrivningen av min stund av villoväg i skogen vill jag egentligen inte säga så mycket mer än att jag, under tiden jag irrade runt, funderade på vägval. Vad var det som fick mig att välja just den stigen som jag valde? Vad är det som får människor att välja de vägar de tar? Och så den där känslan av att man är ute mitt i ingenstans och inte vet hur man ska ta sig tillbaka, och så plötsligt uppenbarar sig en möjlighet. Och sen känslan när även den möjligheten tycks vara allt för slingrig, och varför man då väljer att fortsätta. Undrar hur stor del av valen som görs aktivt, egentligen. Vad är egentligen ett aktivt val?

Slutligen vill jag bara nämna hur oförklarligt fantastiskt det känns att springa det allra fortaste man kan, fortare än vad man trodde att man kunde, genom hagen, och lyssna på musik som låter som, jag vet inte, luft! Att flyga! Det här är häftig körmusik för den som är intresserad – Torbjørn Dyrud: Lovesong II


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar