Sidor

torsdag, juli 4

Om gehöret

Tänkte nu lyfta en tanke jag haft senaste veckorna om (musikaliskt) gehör och s.k. absolut gehör, dvs förmågan att identifiera och återge exakta tonhöjder.
För den som inte är så insatt är absolut gehör ett ovanligt fenomen och de flesta av oss vanliga dödliga musiker och övriga innehar istället en form av relativt gehör.
Jag har alltid tyckt att det verkar så himla trevligt att ha absolut gehör, även om jag klarat mig bra med mitt nuvarande gehör. Har även ett slags intresse för pitch (tonhöjd) vilket kan vara bidragande till denna fascination.

Frågan om hur det absoluta gehöret uppkommer har varit med mig ganska länge och det har även diskuterats bland mina vänner (ibland så långt som till huruvida det egentligen finns på riktigt). Det verkar inte finnas så mycket vetenskapliga svar på frågan heller, vilket gör det än mer spännande. Någon slags allmän uppfattning tycks ändå vara att det inte behöver vara medfött, vilket ofta tycks vara fallet, utan även kan förvärvas genom träning av örat (beroende på vilka förutsättningar man har).

Shärra. Egocentrerad som hjärnan ibland kan vara kopplar jag såklart dessa tankar och frågeställningar till mitt eget gehör. Det beter sig nämligen lite underligt ibland. Mycket av detta kan ni säkert känna igen er i, många av er.

Jag har ett rätt så väl utvecklat relativt gehör och nu, kanske framförallt under senaste året, har jag börjat förstå mer hur jag kan kontrollera det. (Eller om det kontrollerar mig, ibland är det lite oklart). Jag brukar nämligen höra låtar i sin "rätta" tonart när jag lyssnar på dem i huvudet (och där slutade alla läsa pga graden av galenskap) och ofta kan jag även höra när låtar spelas i fel tonart. Detta är dock rätt och fel i förhållande till hur jag har hört låten, dvs om jag är bekant med en sång i en tonart som inte nödvändigtvis måste vara den som den komponerats i är det den tonarten jag hör i huvudet som "rätt".
Ibland händer det att jag, när jag hör en ton spelas på tex ett piano, plötsligt "drabbas" av en sång eller melodislinga som börjar på den tonen. Låtar som jag själv har skrivit hör jag alltid i rätt tonart, förutom någon enstaka gång då jag får buggar i hjärnan eller känner mig pressad av någon anledning.
Vissa sånger, oftast gäller det körmusik, kan jag inte riktigt relatera till i fel tonart, dvs om någon sjunger på en sång i fel tonart kan jag liksom inte haka på i den tonarten. Inte för att vara dryg eller oskön på något sätt absolut inte, men jag får creeps av att höra sången i huvudet i en tonart och sen sjunga i en annan. Detta kan ibland bli problematiskt när man sjunger i kör om det blir väldigt svajigt i pitchen, att jag ibland inte längre vet hur tonerna låter i förhållande till varandra. Om sången inte är så väl förankrad i systemet är det dock inte alls samma problem (utan andra, haha), vilket bidrar till att hela fenomenet känns så lynnigt. Sånger som jag inte har så stark relation till men får höra kan jag komma ihåg tonarten för i kanske några timmar innan det faller i glömska.

Ibland ballar det dock ur fullständigt, att jag inte kan höra en endaste ton och allt känns som en såsig dimma i huvudet. Kan i alla fall känna ganska så tydligt när jag verkligen vet att "det här är rätt tonart" jäntemot när jag ibland kan känna att "jag tror att det är här men det skulle lika gärna kunna vara en hel ton upp". DET ÄR SÅ STÖRIGT aaah blir arg.
En stor begränsning är i alla fall också att jag inte kan koppla tonhöjd till tonnamn, utan relaterar alltid till musik jag kan. Även om jag är en ganska stabil notläsare läser jag på intervall som alla andra och kan inte sjunga ton för ton, trots att jag teoretiskt sätt brukar komma ihåg tonhöjder. Bara om jag vet vilken ton en viss sång börjar på/går via kan jag koppla till tonnamn och det tar ju alldeles för lång tid för att tillämpa i notläsning eller liknande. När jag hör toner i huvudet också kan jag inte alltid precisera exakt pitch utan ofta är det ett par cent för lågt i min hjärna när jag försöker specificera vilken ton det är jag menar, något som är extremt irriterande då jag i vanliga fall brukar intresseras av att stämma toner mot varandra. Det är även problematiskt att läsa transponerade noter, och ibland i improvisation. Sticket på Have you met miss Jones kan jag tex inte sjunga över i fel tonart.
Satte, kan identifiera tonhöjd men utan kontroll. Bra deal!!!..

I alla fall.
Poängen med detta extremt långa utlägg om hur mina öron fungerar (intressant för ungefär ingen, jag vet det tack, tack) är tanken, nej visionen, om att jag, OM jag nu kan höra tonhöjd, då inte rimligtvis skulle kunna lära mig själv att koppla tonhöjd till tonnamn, lära mig ett absolut gehör och på så sätt uppnå euforisk salighet och ett evigt liv?
Någon som har en tanke kring detta?



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar