Sidor

fredag, juli 5

Om kontakt

Det här med kontakt med människor och omvärlden. Hur lätt är det inte att få tag på folk nu för tiden? Till och med så pass att man kan bli irriterad om en person inte svarar direkt när man ringer, om man verkligen behöver få tag på denne. Jag når snabbast mina vänner genom att ringa, smsa eller Facebooka, och oftast får jag svar inom några minuter. Jag kan se var de är, vem de är med och vad de gör genom bilder på instagram, och har även tillgång till ett konstant generellt informationsflöde på twitter. Att maila sina vänner känns nästan exotiskt, då det typ bara händer om man ska skicka filer/noter/vidarebefordra någon typ av info. Förresten ska vi inte tala om det konstanta mailmottagandet som annonseras via ett plong i mobilen. Så mycket skräp...!

Funktionen av och fördelarna med facebook i all ära, men jag kan bli så otroligt trött. Hälften av det jag ser på facebook är jag ändå inte intresserad av att veta. Ofrivilligt (men ändå frivilligt på något masochistiskt plan antar jag?) kastas bilder, statusuppdateringar, reklam, evenemangsinbjudningar till event jag aldrig skulle gå på, eftersom jag knappt är bekant längre med personen som skickade den, och diverse "den här personen har kommenterat på det här" rakt upp i ansiktet på mig. Hallå, jag vill egentligen inte se! Jag bryr mig inte! Reflexmässigt tar man upp sin telefon och scrollar igenom de olika flödena. Hinner man inte med i det virtuella tempot för att man plötsligt har något annat att göra i verkligheten som hindrar en från att få grepp om den svettiga telefonen och frenetiskt dra fingret över skärmen missar man vad som händer, alltså missar man livet. Eller? Samtidigt kan det vara kul, ibland. 

Läser ju då Northanger Abbey som utspelar sig under sekelskiftet 1700 till 1800-tal, och där finns lika lite mobiler och virtuella flöden som det fanns bilar eller telefoner. Man var hjälplöst hänvisad till att skicka brev och att resa med häst och vagn. Planering måste tas till helt andra dimensioner. På så många sätt jobbigare men samtidigt en charm som jag kan önska att vi fick uppleva idag. Väntan på att få svar. Att undra vad någon annan gör, utan att kunna ta reda på svaret inom en minut. Att längta efter att få berätta vad man har gjort när man väl träffar sina vänner. Att få lägga sin själ i att skriva ner så mycket man kan i ett brev, och att sedan få såna brev tillbaka.

Sen tror jag också att det skulle vara bra för människor att tänka lite mer. Jag tror att man, om man tog bort lättillgängligheten till socialt nätverkande på internet och informationsflödena, skulle finna att man hade många fler tankar än vad man trodde, och att man eventuellt skulle känna en annan typ av längtan efter att berika sin själ med saker som kultur, handarbete eller religion. Jag tror typ att själen skulle bli lugnare och gladare. Att folk skulle göra mindre korkade saker (kan man önska i alla fall) och att man skulle kunna prata med folk i sin omgivning istället (inte nödvändigtvis på tunnelbanan men kanske med sin familj eller sina grannar) och på så sätt sprida någon sorts, jag vet inte, välvillig gemenskap? Lära sig nya saker av varandra? Komma fram till saker om sig själv och världen?

Ännu en lång utläggning, men det här är vad jag har funderat på idag.
Och, slutligen, har jag även kommit fram till att jag på min semester i augusti ska inaktivera mina mailkonton, och bara avaktivera dem någon gång i veckan för att se om något viktigt har hänt, radera facebook-appen, instagram-appen och twitter-appen från mobilen och paddan och begränsa tillgängligheten till samtal och sms. Den som verkligen behöver nå en kan ju nästan alltid få tag på ens telefonnummer i alla fall. Jag längtar!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar