Sidor

tisdag, juli 30

Semester och det dära

Hej!

1. Har fått hem min nya harpa!!!!!!!!!
Kan inte fatta själv att det äntligen är sant, men det är i alla fall helt fantastiskt. Tack vare en lycklig idé från Pål fick vi nys om att en tidigare elev till Laura, som sitter i filharmonin, skulle sälja sin Aoyama Musa och vips var vi där och provspelade och den lät verkligen sjukt fint så vi tog hem den för att typ känna efter/jämföra med mammas och det känns faktiskt huuur bra som helst och den är sjukt rolig att spela på och låter fint och verkligen som en riktig harpa och DET ÄR SÅ HIMLA ROLIGT!!!! + att jag kommer spara sjukt mycket pengar på att inte behöva köpa en harpa till fabrikspris/inte behöva åka runt hela tyskland. Alltså det är den optimala dealen och det är helt sjukt fantastiskt bra. Har börjat fatta nu och längtar bara efter att få spela spela!

2. Har dock åkt ut i landet nu och smider planer för hur jag ska få ut harpan... Har, i sann semesteranda, avaktiverat notifications på instagram och facebook och lovat mig själv att inte gå in mer än max en gång per dag för jag vill egentligen radera båda apparna men det kändes så brutalt så då fick dom vara kvar i alla fall. Avaktiverat mailkonton i mobilen. Gömt alla appar som skulle kunna kopplas till saker man måste göra i en mapp långt långt bort. Lånat Jane Eyre på biblioteket och nu ska här fiskas, badas, läsas och inte minst spelas Sims om det, som idag, regnar lol. Det är sjukt najs i alla fall.

Shit vad soft allt blev.

Lövz


Prinsessan Leia?



Omg... jag tror att jag har hittat henne!!
Mihihihihihiiii!!!!!! <3

söndag, juli 28

Sjunga sången

Idag var vi i Västerås och sjöng många asbra låtar i Badelunda kyrka.
Det gick väldigt bra och var väldigt kul. Woopop!


Och nu behöver jag, typ, inte sjunga på tre veckor. Treeeee (3) veckor!! Omg. Känns sjukt. Eller, behöver och behöver, egentligen är det ju det roligaste som finns – speciellt nu när jag är i bra form och plötsligt på senare tid har börjat förstå lite mer hur min röst fungerar/den har börjat fungera bättre och mer välsmort. Men det ska samtidigt bli så sjukt att inte behöva hålla igång någon övning för en liten liten stund. Åh jag ska inte öva på tre veckor!! Om jag inte verkligen skulle vilja förstås. Kan inte riktigt komma över det. 
Jag längtar efter att gå ut och festa – jo det är sant! Jag, som vanligtvis är lugn och sansad av mig och inte har några problem med att prioritera röstens hälsa framför sena utekvällar, ser nu fram emot att dricka alkohol och prata starkt utan rädsla för de kommande dagarna. Ständigt denna rädsla... Men nu, jäklar! Waowawia vilket party vi ska ha. I alla fall några gånger, så att jag sen kan tröttna igen och komma på varför jag bojkottar i vanliga fall. 
Wow vad konstigt det är.

fredag, juli 26

Monstruösa inköp

Okej, håller nu helt seriöst på att dö harpdöden.
Och inte harpdöden som i "har hittat världens finaste harpa, dör lyckodöden orsakad av harpa" utan "dör döden av att tänka harpa".
Jag är helt övertygad om att det är typ precis lika jobbigt som att köpa en jävla häst.

För att göra en lång beskrivning av detta enorma inköp;
Alla harpor är unika på så sätt att två harpor av samma modell av samma märke kan låta/kännas väldigt olika pga en massa faktorer, däribland ålder och vem som spelar. Det är alltså helt omöjligt att typ "kolla ut en modell" och sedan köpa via internet i en färg som man gillar. Det finns några olika märken som alla har egna kvaliteter, och som också då är olika fördelaktiga beroende på hur man spelar och vad man gillar. Det finns harpcenter som ibland är nischade på ett speciellt märke, med fördelen att, om man har kollat in en modell som man prismässigt och märkesmässigt tror att man kommer gilla, de kan ha flera exemplar av den modellen vilket gör att chansen är större att man gillar någon av dem. Andra center har flera märken med fördelen att man kan jämföra inte bara de olika modellerna sinsemellan utan även märkena, men då har de inte lika många ex av samma modell. Fördelen med att köpa en ny harpa är dels att man vid harpcentren kan jämföra hur harporna låter bredvid varandra i samma akustik, och dels att harporna kan bli ojämna och sneda med åren. Sen är det också så att ospelade harpor kan bli bättre när man "spelar in" dem, men det kan ibland vara svårt att avgöra hur utveckligen kommer te sig.
Förutom harpcentren finns det också en second hand-marknad – inte så mycket i Sverige då, men i tex Tyskland och Storbritannien som är de länder jag tittar på. Fördelarna är att man kan fynda jättefina harpor till bättre pris, nackdelarna är att man då måste åka runt i hela jävla tyskland och provspela harporna och spela in ljudet och det kommer vara olika akustik i rummen och man kommer inte att kunna jämföra och de kanske är sneda i halsen och AAAAHHHH dör.
Lägg till detta att jag såklart tar med mig mamma så att hon kan spela och jag lyssna, och vice versa, och att man sen måste få hem harpan man köper på nåt sätt.
Förutom då också valutaskillnader kontra pris i pund/euro, kostnad på flygbiljetter, hur man ska sköta sina resor om man ska åka runt och titta på de begagnade harporna i landet ETC ETC.

Satte.. dör harpdöden.
Sjukt att en så himla kul grej som att köpa en kompis för flera, flera år framöver kan vara så EXTREEEEMT jobbigt.


torsdag, juli 25

Spela sången

Hej heeej
idag (igår) spelade då som sagt jag och Josef i Gustaf Vasa vilket var väldigt kul på alla sätt.
Det var roligt att det var så mycket folk där som det ändå var, och det var himla roligt att spela. Roligt att vänner och familj var där och roligt att hänga efteråt. Allt är bra, musik är kul.
Såhär såg det ut innan när vi försökte ta en vettig, trevlig bild att använda vid senare tillfällen.


Nu är det inga fler harpgigs före semestern vilket gör att jag baaara kan spela när jag har lust. Fab.
Josef säger förresten att jag inte kan säga fab utan att jag måste hitta på något annat att säga. Screw that shit. Faaaaaab!

onsdag, juli 24

Bra tankar av andra

Har i år hittills bara lyssnat på två sommarprat: Kristian Gidlund och Louise Linder. 
Båda var fantastiskt fina och jag vill rekommendera dem till alla. Kristian Gidlund för att det är fruktansvärt sorgligt och ändå så himla viktigt och bra, och Louise Linder för att det var så himla fint formulerat och viktigt och tänkvärt. Jag har upplevt att båda dessa har gett mig något som tänkande människa, och därför hoppas jag att det är fler som tar sig tid att höra dem.

Så till något helt annat:
Imorgon kl 20 kan man, helt gratis, höra mig och Josef spela, och i mitt fall sjunga, vårt faktiskt ganska välljudande program av visor och psalmer i Gustaf Vasa k:a (Odenplan). Alla som vill är varmt välkomna! Ska bli väldigt kul att få spela i den stora, fina kyrkan.

Ni kommer att känna er som bilden nedan: De tre vännerna och Anna.


måndag, juli 22

The most wonderful picnic of the year

Med hjälp av stor överkonsumtion av hasselnötslatte och jordgubbsfrapino överlevde jag sommarens mest "normala" arbetsvecka. Det är kul att göra något annat på sätt och vis, jag gillar verkligen kaffe och att göra det!, men samtidigt väldigt skönt att det är över. Egentligen vill man liksom göra annat som känns mer värdefullt i längden.
Nu är det en vecka kvar av att göra saker och sedan blir det SEfuckingMESTER i augusti. Tycker faktiskt att jag har förtjänat det, trots att sommaren i övrigt varit förhållandevis lugn.

Igår kan jag för övrigt nämna att jag hade en fantastisk söndagspicknick med mina kära Anna och Astrid, ordnad som överraskning av mig och Anna som födelsedagspresent till Astrid, vid Tyresö Slott. Att få sitta i slottsparken i fina klänningar med hatt och picknickkorgen kändes som taget ur Downton Abbey eller något liknande, vilket även var målet. Vi hade mackor i små fina paket med smörgåspapper, pannkakor, melon och vindruvor, kladdkaka med frosting, äppelcider, te och choklad. Solen strååålade vackert och vi hade även med oss min portabla högtalargrej, som jag vanligtvis har i köket hemma, så att vi kunde spela diverse blandad, lämplig picknickmusik – downton abbey-soundtracket, impressionistisk musik, Sting-mys, och lite Vivaldi rätt som det var. En fantastiskt fin dag, som på kvällen avslutades med att jag och Astrid repade med Viktor och Erik. Dom är också så himla fina. Shit, ibland chockas jag över hur fina människor jag känner.



Bor i Tyresö nu igen vilket är väldigt najs på alla sätt. Har konstaterat idag att det kommer att bli ett projekt att flytta hem till stan igen sen till skolan börjar. Så sjukt mycket kläder och grejer utspridda i två hus.

fredag, juli 19

Pansarkvinnan.

Hej
Idag har jag
1. Tvättat fyra maskiner och en handtvätt
2. Tränat yoga
3. Övat harpa
4. Jobbat 6 timmar kaffe
5. Handlat
6. Putsat fönstren
7. Bakat en kladdkaka
och DESSUTOM ringt Holywell Harps i London och bett att få en prislista mailad på ett framgångsrikt sätt, eftersom listan i fråga nu ligger i inkorgen.
The end.

Sjunger nu "Slut för idag"-sången för mig själv.
Känner mig som wonder woman, alternativt någon sorts pansarkvinna.
Sista kaffejobbardagen imorgon på en förhoppningsvis lång tid. Ska frossa i jordgubbsfrapino och hasselnötslatte.

torsdag, juli 18

Det där med stan och sommaren

Igår var det helt sjuuuukt lugnt på jobbet mellan typ 12 och 15 så då hade jag för ungefär tredje gången i min historia på EH ingenting att göra. Det var skönt, om än lite långsamtgående. Hade till och med tid att göra sjukt många misslyckade försök till att ta en bild på mig själv. Man var liksom tvungen att tajma med att ingen skulle gå förbi precis just då eftersom det skulle sett sjukt ut. 

Jag och Anna åt middag igår vilket var himla mysigt även om båda var väldigt trötta. Idag börjar jag inte jobba förrän vid 15 och solen panikskiner och jag känner mig fångad i min lägenhet. Detta, inser jag, är precis varför jag inte vill vara i stan på sommaren. Man har liksom inte riktigt någonstans att ta vägen känns det som, för än är det skugga på innergården och att gå till humlan blir ett litet projekt, och det är ju inte riktigt najs för någon att sätta sig i bikini på en bänk..
Hade velat springa idag men känner dels av en liten bugg i systemet som jag hoppas inte ska urarta, och dels är jag rädd att jag ska bli överansträngd och få ont i smalbenen som förra sommaren då jag jobbade. Man står upp hela dagarna på jobbet och då blir benen trötta om man inte är van. 
Lol, nu låter det som att jag har jobbat hela sommaren när det egentligen har gått två dagar. Well o well. 


onsdag, juli 17

Att knega

1 av 5 arbetsdagar överlevda och än känns det här med kaffe som en rätt kul grej. Ber för vackert väder fram till på lördag då det gör att ingen människa, eller i alla fall mycket färre, vill vara i Täby Centrum och alltså är tempot på de kaffesugna väldigt lugnt ofta.
Till fördelarna med att jobba på Espresso House i täby kan vi lägga den mer eller mindre obegränsade tillgången på så himla najs kaffe, att det alltid blir lite kvar i frapinomaskinen så att man kan överleva en dag på frapino-slattar och kaffe, och att det i alla fall igår var tillräckligt lugnt för att jag skulle hinna notera att alla snubbarna som jobbar inne på Tiger som ligger precis bredvid är sjukt snygga och inte verkade ha något att göra.
Till nackdelar hör att jag innerst inne inte är någon bra arbetare, eftersom känner fruktansvärd motvilja mot att vara på en plats mellan ett visst antal timmar som jag inte har valt själv. Inte för att det inte är fler som inte gillar att jobba, men det gör i alla fall att jag blir övertygad om hur optimalt anpassad jag är för att jobba som något annat, t.ex. frilans. :)

måndag, juli 15

Fördelar med miljöombyte

Har haft glädjen att få fyra fina, soliga dagar i Visby med familjen. Miljöombyte är så väldigt bra på så många sätt och man återuppväcks lite ur någon sorts hemmablind dimma.

Har hunnit tänka sjukt mycket, bland annat på fenomenet Att Tänka. Det blir så lätt att man som människa känner ett behov av att alltid tyckas vara sysselsatt. Så fort man inte har något att göra – i väntan på bussen, ja oftast i väntan på något oavsett vad det är, hittar man något att göra, oftast i den så lättillgängliga mobiltelefonen. Jag kan känna att jag så ofta isolerar mig själv från de vardagliga iakttagelserna genom att sysselsätta hjärnan med annat. Man hör många fler tankar om man lyssnar efter dem. Man hör hur mycket spännande ljud världen ger ifrån sig om man lyssnar.

Har även tänkt på hur andra människor tänker, och konstaterat att det kan vara väldigt svårt att förstå. Hur stor skillnad kan det egentligen vara mellan mig och någon som tänker så väldigt olika kring en massa saker? Vi är ju trots allt båda människor så ett visst mått av likhet bör rimligtvis finnas, olikheterna till trots. Universell längtan. Viljan att bli älskad, känna lycka, medvetenheten om sina egna personlighetsdrag i viss mån, generell självmedvetandet, motiveringar till varför man tycker det man tycker. Det egna jaget kontra det som är alla andra.
Hur kan det bli så väldigt olika ändå? Vilka är de gemensamma nämnarna som övervinner olikheter i bakgrund såsom uppväxtomständigheter och utbildning.
Hur kan det ibland gå så fel, eller så rätt, och vem är det egentligen som ska avgöra vad som är rätt eller fel och enligt vilka värderingar då?
Vad är det som avgör vad man tycker är bra eller dåligt, vem man tycker är trevlig eller tråkig?
Varför tycker man att vissa är attraktiva och andra inte?
Detta kan man till exempel fundera över om man låter bli att scrolla på telefonen för några minuter.


Fina Saga och Jessica


Vi var på min bästa strand


Josef förbarmade sig över mig efter att jag blivit övergiven av familjen i söndags. Vi åkte bland annat och tittade på, och i mitt fall fascinerades oändligt av, den hysteriskt tvära kustlinjen.

Har flyttat hem till Östermalm nu för att jobba på espresso house den här veckan, och det känns helt sjukt bra att vara hemma igen! Ännu ett av miljöombytets mirakel. Känns så himla bra att vara tillbaka här i mitt fina hem, utan att känna sommarstressen av att vilja vara ute eftersom jag ändå ska jobba på dagarna, och utan att känna mig miserabelt utarbetad och oinspirerad som jag gjorde precis innan jag drog ut till Tyresö. 
Alla är glada och total harmoni infinner sig, etc.

onsdag, juli 10

Konsert och ett återseende

Idag:
Fin konsert med Josef, igen. Himla kul! Träffade Marcus som var där och lyssnade vilket var kul, framförallt eftersom vi inte setts eller typ hörts på ett och ett halvt år. Fint återseende!

Imorgon:
Fyra dagars ledighet på Gotland med familjen. Tänker att det kommer bli enligt bilden till höger.

tisdag, juli 9

Saker man tänker att man ska lära sig

Idag har jag börjat läsa orkestreringsboken, som jag använde förra läsåret inför blåsarren till Neptunusprojektet, från början. Kändes på något sätt som startskottet till den kommande perioden av framtida studier.
Under nästa läsår skulle jag nämligen verkligen vilja sätta mig in i konsten att orkestrera. Vet ännu inte vad jag har fått för kurser i skolan men jag tänker att jag nog skulle kunna göra det till en viss nivå på egen hand. Läsa boken, göra en massa övningar, arrangera diverse melodier för diverse sättningar och i slutändan se till att verkligen få ett hum om hantverket.

Har avlägset börjat se fram emot hösten igen. Inte så att jag vill skynda på tiden dit, nej nej sommaren är härlig, utan mer att jag förutom att njuta av sommar och sol kan se fram emot att under hösten kunna hitta struktur nog att sätta mig in i saker av egen lust igen. Bra förändring. När man har så mycket att göra som jag hade under våren kan man tappa sina visioner. Nu är de tillbaka igen.

Imorgon spelar jag och Josef igen i Djurgårdskyrkan kl 14:00. Ska bli kul!
Har för övrigt ringt samtal till både handelsbanken, tullverket OCH skatteverket idag. Duktig Anna. Tänk att något så enormt roligt som att köpa en harpa kan vara så väldigt omständigt!


måndag, juli 8

Från dagar som nyss var


På något mirakulöst sätt lyckades jag och Josef få in alla grejer till konserten i lördags i mammas episkt funktionella bil Black Pearl. Harpa med tillhörande vagn och strängväska, kontrabas och bose-anläggning.


Såhär glada såg vi ut när vi efteråt, efter att både ha ätit korv och gjort en minimal utforskande utflykt i Upplands Väsby, bestämde oss för att köpa Cocio shakes på mcdonalds, vilket tydligen var "en mildare variant av milkshake". Alltså, kan milkshake ens bli mildare än vad det redan är?

Konserten i lördags var förövrigt enormt kul att göra. Det gick jättebra, det var folk där och lyssnade och vi hade fått ihop ett välljudande program som vi dessutom spelade fint. Musik kändes som en jättekul grej, och vi kom fram till att det är ju konsert-konserter som man vill ha sen också. När folk är där för att de vill lyssna på en liksom, och inte för att man av misstag råkar spela på samma plats där de är.

Fick för övrigt uruppföra två små sånger också vilket var kul! Intermezzo: Skogen ur Neptunus, det lilla stycket för harpa som jag glömde att spela då, och som fick ett fett lyft med att det kom in lite välljudande runda bastoner i slutet, och så en annan låt Till då det är dags som jag skrev för två år sen men inte har vetat vad jag ska göra med eftersom eftersom jag inte fixade att spela det på harpa då.

Samma program nu på onsdag i Djurgårdskyrkan den lite random tiden 14:00, och sedan den 24:e kl 20 i Gustav Vasa vilket kommer bli fett.


Pappa har oljat altanen och entrén och Saga har övervakat.


Försöker se trevliga ut.


Detta är vad som händer när man smörjer in sig med solskyddsfaktor 50 och är i solen i ett par timmar en ultrasolig dag om man är allt för blond och svensk. Man trodde man hade koll men icke.

söndag, juli 7

Om vägval

Har börjat utforska en ny del av "min" skog när jag är ute och springer. Vanligtvis följer man hagen en bit, sen svänger man med hagens kant till vänster där jag både har sprungit och ridit hundratals gånger och fötterna nästan vet själva var stock och sten befinner sig, och därefter kan man välja själv vilken rutt man vill ta hem. De stigarna är ganska breda och fina. Om man då istället för att följa hagen till vänster går upp för det lilla berget till höger finns en helt ny miljö av mindre stigar som jag nu under tre dagar har börjat utforska. Stigarna är där smalare, mer oförutsägbara, ner mitt bland blåbärsris och upp på små berg. Tycker att det är så himla kul att springa på såna stigar eftersom man nästan får skutta upp och ner för att ta sig fram över alla ständigt förändrande mönster av rötter och stenar.
I alla fall. Mina utflykter.

Dag 1: Visste inte riktigt vad jag hade att vänta mer än en vag beskrivning av miljön som mamma hade gett. Det gick efter omständigheterna bra bortsett från att jag gick i cirklar under en period och kom tillbaka till samma ställe flera gånger utan att fatta vilken stig som ledde tillbaka dit jag kom ifrån. Tillslut hamnade jag i alla fall rätt och kunde klättra ner från berget på rätt ställe och ta mig vidare.

Dag 2: Jag kände igen omgivningen lite och kunde även identifiera vilken av de enormt många "avstickar-stigarna" som borde kunna leda mig på en bra liten vända för att komma tillbaka igen. Det gick som smort och jag hittade direkt tillbaka till ledstigen. Kände att det här med skogen var ju inte så svårt.

Dag 3: Tar mig upp på berget, tar samma stig som dag 2, allt känns smidigt och precis lagom spännande tills jag plötsligt, dock oklart när, tar en annan stig än vad jag gjorde dag 2 och försvinner plötsligt, hjälplöst, rakt ut i intet och blåbärsriset. Stigen upplöses, det är för sent för att vända tillbaka (bara svaga människor vänder tillbaka...), ingen stig tycks leda åt rätt håll. Alla försök till att "den här vägen går säkert tillbaka till där jag var" var förgäves, ohjälpligt hamnade jag på toppen av berget. Där kunde jag dock, lite intressant nog, stanna upp och konstatera att ingen stig längre finnes, att jag hamnat väldigt högt upp, att mossan var grön och att jag hade någon slags avlägsen utsikt över hagen och därför visste att jag i alla fall fortfarande var inom rätt kvadratkilometer. På det hela taget var avstickaren då ganska trevlig, bortsett från att jag hunnits ikapp av flugor som vägrade lämna mig. Nåväl, genom blåbärsriset tar jag mig vidare och jag konstaterar att nu finns inte ens en stig i sikte. Hinner gå såpass många meter att jag till sist högt utbrister "MEN HALLÅ det finns ingen stig!!" och precis då, som med ett litet magiskt pling om det hade varit i en disneyfilm, ser jag bortom blåbären en liiiten liten stig som i alla fall leder åt ett håll. Jag tänker att "där! där är stigen jag letar efter" och går dit, och följer den sedan på dess slingriga väg. Vägen var inte så tydlig som jag hade önskat, och både en och två gånger hann jag tänka att nu kanske jag hamnar ännu mer ut i ingenstans och hur ska det här sluta, men på något sätt var det ändå stigen som jag skulle följa och jag visste att jag ändå gick i rätt riktning på något sätt. Till slut, efter lite bergsklättring nedför och fri framfart genom träd och löv, kom jag tillbaka till den stora huvudstigen som jag tidigare kommit ifrån, den vid hagen, dock ungefär 300 meter längre ner än vad jag hade tänkt att jag ville komma ner från början.

Med den här långa beskrivningen av min stund av villoväg i skogen vill jag egentligen inte säga så mycket mer än att jag, under tiden jag irrade runt, funderade på vägval. Vad var det som fick mig att välja just den stigen som jag valde? Vad är det som får människor att välja de vägar de tar? Och så den där känslan av att man är ute mitt i ingenstans och inte vet hur man ska ta sig tillbaka, och så plötsligt uppenbarar sig en möjlighet. Och sen känslan när även den möjligheten tycks vara allt för slingrig, och varför man då väljer att fortsätta. Undrar hur stor del av valen som görs aktivt, egentligen. Vad är egentligen ett aktivt val?

Slutligen vill jag bara nämna hur oförklarligt fantastiskt det känns att springa det allra fortaste man kan, fortare än vad man trodde att man kunde, genom hagen, och lyssna på musik som låter som, jag vet inte, luft! Att flyga! Det här är häftig körmusik för den som är intresserad – Torbjørn Dyrud: Lovesong II


fredag, juli 5

Om kontakt

Det här med kontakt med människor och omvärlden. Hur lätt är det inte att få tag på folk nu för tiden? Till och med så pass att man kan bli irriterad om en person inte svarar direkt när man ringer, om man verkligen behöver få tag på denne. Jag når snabbast mina vänner genom att ringa, smsa eller Facebooka, och oftast får jag svar inom några minuter. Jag kan se var de är, vem de är med och vad de gör genom bilder på instagram, och har även tillgång till ett konstant generellt informationsflöde på twitter. Att maila sina vänner känns nästan exotiskt, då det typ bara händer om man ska skicka filer/noter/vidarebefordra någon typ av info. Förresten ska vi inte tala om det konstanta mailmottagandet som annonseras via ett plong i mobilen. Så mycket skräp...!

Funktionen av och fördelarna med facebook i all ära, men jag kan bli så otroligt trött. Hälften av det jag ser på facebook är jag ändå inte intresserad av att veta. Ofrivilligt (men ändå frivilligt på något masochistiskt plan antar jag?) kastas bilder, statusuppdateringar, reklam, evenemangsinbjudningar till event jag aldrig skulle gå på, eftersom jag knappt är bekant längre med personen som skickade den, och diverse "den här personen har kommenterat på det här" rakt upp i ansiktet på mig. Hallå, jag vill egentligen inte se! Jag bryr mig inte! Reflexmässigt tar man upp sin telefon och scrollar igenom de olika flödena. Hinner man inte med i det virtuella tempot för att man plötsligt har något annat att göra i verkligheten som hindrar en från att få grepp om den svettiga telefonen och frenetiskt dra fingret över skärmen missar man vad som händer, alltså missar man livet. Eller? Samtidigt kan det vara kul, ibland. 

Läser ju då Northanger Abbey som utspelar sig under sekelskiftet 1700 till 1800-tal, och där finns lika lite mobiler och virtuella flöden som det fanns bilar eller telefoner. Man var hjälplöst hänvisad till att skicka brev och att resa med häst och vagn. Planering måste tas till helt andra dimensioner. På så många sätt jobbigare men samtidigt en charm som jag kan önska att vi fick uppleva idag. Väntan på att få svar. Att undra vad någon annan gör, utan att kunna ta reda på svaret inom en minut. Att längta efter att få berätta vad man har gjort när man väl träffar sina vänner. Att få lägga sin själ i att skriva ner så mycket man kan i ett brev, och att sedan få såna brev tillbaka.

Sen tror jag också att det skulle vara bra för människor att tänka lite mer. Jag tror att man, om man tog bort lättillgängligheten till socialt nätverkande på internet och informationsflödena, skulle finna att man hade många fler tankar än vad man trodde, och att man eventuellt skulle känna en annan typ av längtan efter att berika sin själ med saker som kultur, handarbete eller religion. Jag tror typ att själen skulle bli lugnare och gladare. Att folk skulle göra mindre korkade saker (kan man önska i alla fall) och att man skulle kunna prata med folk i sin omgivning istället (inte nödvändigtvis på tunnelbanan men kanske med sin familj eller sina grannar) och på så sätt sprida någon sorts, jag vet inte, välvillig gemenskap? Lära sig nya saker av varandra? Komma fram till saker om sig själv och världen?

Ännu en lång utläggning, men det här är vad jag har funderat på idag.
Och, slutligen, har jag även kommit fram till att jag på min semester i augusti ska inaktivera mina mailkonton, och bara avaktivera dem någon gång i veckan för att se om något viktigt har hänt, radera facebook-appen, instagram-appen och twitter-appen från mobilen och paddan och begränsa tillgängligheten till samtal och sms. Den som verkligen behöver nå en kan ju nästan alltid få tag på ens telefonnummer i alla fall. Jag längtar!


torsdag, juli 4

Om gehöret

Tänkte nu lyfta en tanke jag haft senaste veckorna om (musikaliskt) gehör och s.k. absolut gehör, dvs förmågan att identifiera och återge exakta tonhöjder.
För den som inte är så insatt är absolut gehör ett ovanligt fenomen och de flesta av oss vanliga dödliga musiker och övriga innehar istället en form av relativt gehör.
Jag har alltid tyckt att det verkar så himla trevligt att ha absolut gehör, även om jag klarat mig bra med mitt nuvarande gehör. Har även ett slags intresse för pitch (tonhöjd) vilket kan vara bidragande till denna fascination.

Frågan om hur det absoluta gehöret uppkommer har varit med mig ganska länge och det har även diskuterats bland mina vänner (ibland så långt som till huruvida det egentligen finns på riktigt). Det verkar inte finnas så mycket vetenskapliga svar på frågan heller, vilket gör det än mer spännande. Någon slags allmän uppfattning tycks ändå vara att det inte behöver vara medfött, vilket ofta tycks vara fallet, utan även kan förvärvas genom träning av örat (beroende på vilka förutsättningar man har).

Shärra. Egocentrerad som hjärnan ibland kan vara kopplar jag såklart dessa tankar och frågeställningar till mitt eget gehör. Det beter sig nämligen lite underligt ibland. Mycket av detta kan ni säkert känna igen er i, många av er.

Jag har ett rätt så väl utvecklat relativt gehör och nu, kanske framförallt under senaste året, har jag börjat förstå mer hur jag kan kontrollera det. (Eller om det kontrollerar mig, ibland är det lite oklart). Jag brukar nämligen höra låtar i sin "rätta" tonart när jag lyssnar på dem i huvudet (och där slutade alla läsa pga graden av galenskap) och ofta kan jag även höra när låtar spelas i fel tonart. Detta är dock rätt och fel i förhållande till hur jag har hört låten, dvs om jag är bekant med en sång i en tonart som inte nödvändigtvis måste vara den som den komponerats i är det den tonarten jag hör i huvudet som "rätt".
Ibland händer det att jag, när jag hör en ton spelas på tex ett piano, plötsligt "drabbas" av en sång eller melodislinga som börjar på den tonen. Låtar som jag själv har skrivit hör jag alltid i rätt tonart, förutom någon enstaka gång då jag får buggar i hjärnan eller känner mig pressad av någon anledning.
Vissa sånger, oftast gäller det körmusik, kan jag inte riktigt relatera till i fel tonart, dvs om någon sjunger på en sång i fel tonart kan jag liksom inte haka på i den tonarten. Inte för att vara dryg eller oskön på något sätt absolut inte, men jag får creeps av att höra sången i huvudet i en tonart och sen sjunga i en annan. Detta kan ibland bli problematiskt när man sjunger i kör om det blir väldigt svajigt i pitchen, att jag ibland inte längre vet hur tonerna låter i förhållande till varandra. Om sången inte är så väl förankrad i systemet är det dock inte alls samma problem (utan andra, haha), vilket bidrar till att hela fenomenet känns så lynnigt. Sånger som jag inte har så stark relation till men får höra kan jag komma ihåg tonarten för i kanske några timmar innan det faller i glömska.

Ibland ballar det dock ur fullständigt, att jag inte kan höra en endaste ton och allt känns som en såsig dimma i huvudet. Kan i alla fall känna ganska så tydligt när jag verkligen vet att "det här är rätt tonart" jäntemot när jag ibland kan känna att "jag tror att det är här men det skulle lika gärna kunna vara en hel ton upp". DET ÄR SÅ STÖRIGT aaah blir arg.
En stor begränsning är i alla fall också att jag inte kan koppla tonhöjd till tonnamn, utan relaterar alltid till musik jag kan. Även om jag är en ganska stabil notläsare läser jag på intervall som alla andra och kan inte sjunga ton för ton, trots att jag teoretiskt sätt brukar komma ihåg tonhöjder. Bara om jag vet vilken ton en viss sång börjar på/går via kan jag koppla till tonnamn och det tar ju alldeles för lång tid för att tillämpa i notläsning eller liknande. När jag hör toner i huvudet också kan jag inte alltid precisera exakt pitch utan ofta är det ett par cent för lågt i min hjärna när jag försöker specificera vilken ton det är jag menar, något som är extremt irriterande då jag i vanliga fall brukar intresseras av att stämma toner mot varandra. Det är även problematiskt att läsa transponerade noter, och ibland i improvisation. Sticket på Have you met miss Jones kan jag tex inte sjunga över i fel tonart.
Satte, kan identifiera tonhöjd men utan kontroll. Bra deal!!!..

I alla fall.
Poängen med detta extremt långa utlägg om hur mina öron fungerar (intressant för ungefär ingen, jag vet det tack, tack) är tanken, nej visionen, om att jag, OM jag nu kan höra tonhöjd, då inte rimligtvis skulle kunna lära mig själv att koppla tonhöjd till tonnamn, lära mig ett absolut gehör och på så sätt uppnå euforisk salighet och ett evigt liv?
Någon som har en tanke kring detta?



Drömmen om att leva med pasteller


tisdag, juli 2

Ca' the yowes



Ca' the yowes to the knowes,
Ca' them where the heather grows,
Ca' them where the burnie rows,
My bonnie dearie

When I went down the waterside,
'twas there I met my shepherd lad
he row'd me sweetly in his plaid
and called me, I, his dearie

If you'll but stand to what you've said
I'll come with you my bonnie lad
And you may row me in your plaid
And I shall be your dearie

As waters wimple to the sea
While day breaks in the sky so high
'til clay-cold death shall blind my eye
I'll be your dearie

Ca' the yowes to the knowes,
Ca' them where the heather grows,
Ca' them where the burnie rows,
My bonnie dearie

måndag, juli 1

Sommaren behandlar mig väl

Hej gänget.

Den här sommaren har varit så himla bra hittills och jag tror verkligen på fortsatt framgång. Idag har jag tänkt rätt mycket på förra sommaren, då jag hade kul väldigt ofta men ändå alldeles för mycket inplanerat och för mycket som jag behövde eller kände mig tvungen att göra. Om man tänker tillbaka på våren känns det som att det är omöjligt att lära sig att man inte vinner på att ha för mycket att göra, men det gör att jag samtidigt misstänker att det är någon typ av yttre, okontrollerbar dragningskraft som gör att man hamnar där gång på gång.

I alla fall, efter att ha bott i Tyresö i nästan tre veckor med undantag av att ha varit på Annas och Bos land var jag förbi hemmet på Öfvre idag, vilket kändes exotiskt och lite underligt. Det är ju lite konstigt att komma hem till sig själv och inte ha sina grejer där. Fick extremt starka flashbacks till sommaren förra året vilket också gjorde att jag har funderat lite över den idag.
Som sagt, den var trevlig, men jag hade för mycket att göra och jag kan inte komma ifrån att jag innerst inne inte gillar att vara i stan när det är sommar och sol. Behovet av närhet till naturen gör sig påmint, och bara en sån grej som att jag gärna spenderar all tid av avslappning eller administrativt arbete på altanen blir uppenbart. Kan känna mig lite instängd i en lägenhet som jag vanligtvis tycker så himla mycket om.

Tänk vilken tur det är, har jag tänkt då idag, att man kan få båda delar! Att jag kan ha världens bästa plats att bo på under skolåret eller då jag ska jobba, och ändå har möjlighet att komma ut till trivsamma villaområdet och hänga med familjen när andan eller värmen faller på.

Den generella statusen just nu och för passerade och följande dagar är en oerhört bra blandning av:
öva harpa och sång, göra lite arr eller versioner
memorera texter på vad som känns som hundra verser psalm och annat
springa i skogen
göra liiite lite mailjobb och liknande
sova länge
och dessutom hinna läsa Northanger Abbey på altanen.

Bra arbetssituation.
Sommaren behandlar mig väl.