Sidor

söndag, juni 9

Down to the bottom of the deep blue sea

Amagad. Fattar ni att jag har klarat det eller? Jag har överlevt! ÖVERLEVT!! och till och med LEVANDE! Jag fattar det inte.
Sedan påsklovet har jag haft så fantastiskt episkt överdrivet (onödigt?) mycket att göra och nu, efter dagens dopgig som gick jättebra, är sluttampen på läsåret officiellt slut och jag kan räkna mig själv som överlevare. Kan verkligen inte förstå att jag har klarat det. Vid de tillfällen då jag trott att jag skulle gå under har det nästan känts omöjligt. Men nu står jag här, på andra sidan av världens högsta berg. Känns så sjukt bra. Och så har jag lärt mig så enormt mycket på kuppen också vilket är ett plus.

Hädanefter blir det avbrytande en helt annan typ av arbete: sätta program till andra typer av konserter, kanske hinna skriva något, göra lite bearbetningar och versioner på arr och viktigast av allt – chilla i solen, ta sovmorgon, leva loppan om andan faller på utan ångestfylld rädsla för att tappa rösten, läsa böcker, sortera noter.
Åh det kommer bli underbart.
Imorgon ska jag städa hela lägenheten och det kommer bli FAAAAB!

Igår var förövrigt en fin dag med övning, rep/programsätt med mina sångarvänner hos Astrid och sedan fest på kvällen på samma plats. Bara fint och bra. Dessutom initierade jag, Erik och Viktor körinslag på festen vilket var roligt eftersom folk faktiskt kan några sånger. Man blir glad. Gemenskapen är stor. Alla är glada och total harmoni infinner sig.

Har firat friheten genom att lyssna på Joanna Newsoms Colleen och käka lasagne hemma i Tyresö med Erki och Påli.

Then dive down there with the lights to lead that seem to shine from everything –
down to the bottom of the deep blue sea;
down where your heart beats so slow, and you never in your life have felt so free.
Will you come down there with me?
Down where our bodies start to seem  like artifacts of some strange dream,
which afterwards you can't decipher and so, soon, have forgotten 
Everything.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar