Sidor

lördag, december 15

Gulangyu, Xiamen

För att få lite ordning på detta följer bilderna någon slags kronologi, i alla fall till en början.


Här är jag och Björn, trötta men glada efter att ha kommit fram! På ön Gulangyu som ligger precis bredvid staden Xiamen finns ingen biltrafik bortsett från några små minibussar som gick på el, till för turister. 


Först på agendan: buss-sightseeing runt ön. Så absurt romantisk är den, något som även märktes eftersom otaliga bröllopspar var där för att ta bilder med fotograf.


Tack och lov slapp vi giget första kvällen när vi kom fram så då var den enda utmaningen att lista ut de sociala koderna under middagen. Vi blev även medtagna på balett med ett ryskt kompani som var där och höll balettskola på nåt sätt, och konstaterade att kineserna är en jäkligt knepig publik på många sätt. Så fort energin blir lite låg börjar de nämligen att prata, högt. 


Tillsammans med vår kära, superjätteövertrevliga och gulliga "ta hand om oss"-kvinna gick vi upp på berget på Gulangyu och tittade ut. Xiamen på andra sidan

Ola, Janne, Björn och Torbjörn

Ordvitsarna haglar i ett jämnt flöde


Runt om ön och även i Xiamen satt dessa stora affischer, detta är utanför konserthuset där vi då höll alla våra konserter.


Soundcheck första dagen. Man kan beskriva det som språkbarriärer och bristande kunskap hos ljudteknikerna. :-) I slutändan blev det bra men det var onekligen en liten färd dit, via ett fallfärdigt trumset, trådlösa handmickar i plast, tre superdyra flyglar!! (ön kallas för pianoön, de har ett pianomuseeum och ett orgelmuseeum, tydligen äger praktiskt taget alla där ett piano och det var första gången de hade en konsert med annan musik än klassiskt där), och "västerlänningar försöker få ljudet att låta som de vill och föra fram detta till de icke-engelsktalande ljudteknikerna utan att verka oförskämda". Men som sagt, slutet gott.


Besök på pianomuseet och vy över den vackra ön. Klimatet var tropiskt fuktigt och precis så varmt att man inte behövde ta på sig jacka, men man hade liksom kläder ändå. Hundra procent behaglig kroppstemperatur överallt typ! Och ååh när jag packade upp väskan idag luktade min sovtröja preciis som Kina så då blev allting jättekonstigt och jag kunde liksom känna hela känslan igen. Det luktar lite sött och tropiskt på något sätt allting, sådär som det gör i asien.


På strandpromenad! Här med tolken, kvinnan, räddaren etc. Hon var verkligen världens gulligaste person som skrattade så fort hon inte hade något att säga och bröt på kinesiska på ett bedårande sätt. Vi ville ta med henne hem.

På denna strand tog vi även bilder med ett 20-tal superglada och gulliga kinesiska ungdomar. Ofta när man bara går på gatan tar ju folk helt ogenerat bilder på en rakt framifrån, och ibland vill de även vara med på bilden.


Det här är Björn Arkö. Dagarna gick ut på sightseeing och sådana saker, och sedan kom man tillbaka lagom till någon timmes vila före soundcheck och därefter middag med "hövdingarna", där den största svårigheten ofta var att lista ut vem som var vem. Man vänjer sig snabbt vid att kunna spekulera om folk som sitter runt bordet på svenska.


Close-up på affischen

Björn, Torbjörn, Bengt, Ola och Janne
Glada gänget äter på en annan restaurang en den tjusiga som vi alltid åt på annars eftersom vi just denna dag åkte iväg 4 timmar i buss (även kallat "bussfärden from hell" av Janne och Bengt) för att titta på ett världsarv. Gamla hus och eeeepiska vyer!! Helt magnifikt och lätt värt bussresan tyckte i alla fall jag.


En grej som aldrig skulle ha tillåtits i Sverige utan handtag och skyddsstängsel minst. "Gå över forsen på stenar med hål emellan där det forsar vatten till höger om dig". Kände mig precis som Mulan. Åh dom här bilderna måste vara större för att det var så fantastiskt. Blev helt sjukt inspirerad och hörde kinamusik i huvudet




Kan inte sluta titta på den oändliga kulissen av episka berg!! Och teplantage


På tisdagen åkte vi in till stan för shopping! Älskar affärer där allt är pastellfärgat med små katter och rosetter. Lite så till den grad att jag tappar kontrollen, men bara nästan.
På en bakgata var det fullt liv och marknad och små stånd med levande djur som man kunde få tillagade. Nästan överallt ligger fiskar i hinkar utanför restaurangerna så att man kan gå och peka på den grej man vill äta.


Köpte en massa småsaker och även två par skor och en lös klänning.



Vi hittade dödsgulliga valpar i en låda, lite sorgligt för de stackars små.



Och dressade upp i passande kinahattar. För att riktigt passa in i klimatet.


Såhär såg det ut precis på trappen till den del av hotellet där vi bodde. Det var sagolikt fint faktiskt, med en enorm himmelsäng med fyra pelare och fem meter i tak. Man mådde heeeelt okej då, framförallt när man blev sådär nästan löjligt uppassad på och fick frukttallrikar inställda varje dag och våffelliknande mjuka kakor till teet på eftermiddagen etc etc.



Detta är från den sista middagen, då vi hade fått lite kläm på hur de här tillställningarna runt det runda bordet skulle gå till och när man skulle skåla med vem och äta av vad och ungefär hur man skulle kunna tänkas det som kom in på tallriken just då. Gåvor överlämnades och togs emot, tal skulle hållas och översättas och stora mängder kinesisk starksprit skulle nedhällas i strupen. Det var inte nådigt alltså!  och inte direkt läge att neka när man blev "uppbjuden" eftersom de inte direkt var benägna att ta ett "nej jag vill inte har mer nu". Kampei, kampei, kampei.. KAMPE KAMPE KAMPEE!!!!! skål alltså. Kom tack och lov undan bättre de andra kvällarna och på luncherna undkom jag helt med tanke på kvällens gig, pjueh.

På det runda snurrglasbordet fanns då sjuukt många rätter som man plockade av med sina pinnar, och förutom detta fick man även in ungefär 10 rätter på tallrikar med den ena tallriksdekoren sjukare än den andra. Maten var otroligt god även om man kanske inte ville äta allt.



En logebild från första kvällen. Vi spelade en del standards, någon mindre vanlig jazzlåt, några original av mig, Björn, Torbjörn och Bengt, lite svenska traditionella sånger och även en låt som vi fick av kineserna vilket var typ "temat" för hela ön Gulangyu! En supergullig melodi som vi spelade och gjorde i lite snälljazzig tappning. Det gulliga med denna låt var att den spelades överallt, alla kunde den och publiken satt och mimade den kinesiska texten (vilken jag dock tyvärr inte fick tag i trots att jag i övrigt gladeligen försökte lära mig så många kinesiska ord som möjligt (och var tydligen ganska bra på det också fick jag höra!)), och samma melodi spelades även i elbilarna som åkte runt med turisterna och i klockspelen som ringde in vid konsertens början etc etc.


Och en logebild från sista kvällen. Alla konserter gick jättebra och var otroligt roliga att göra! Så himla kul att spela med ett så väldigt bra band och också intressant att göra ungefär samma program flera kvällar. Skönt på många sätt tycker jag faktiskt, i alla fall en stund. Också oerhört intressant i hur mycket energi man var tvungen att lägga för att fånga in publiken också! Det gick verkligen bra med det men man var tvungen att fokusera på att projicera ut tonerna och mena dem så mycket att publiken blir övertygade. Himla spännande!
På sista konserten fick jag även spänna mig lite extra med ett fritt sångintro på My one and only love vilket bestämdes precis innan vi gick på, och sedan oväntat sång-trum-break i med-up swing på Torbjörns Xiamen Blues tillsammans med Bengt, något som var helt fantaastiskt roligt att göra eftersom man som sångare väldigt sällan får tillfälle att ha korus med bara trummor när det handlar om reguljärjazz. Sjuukt kul! Framförallt eftersom jag inte visste att det skulle hända förrän alla slutade spela, haha.

Vi har i alla fall skrivit väldigt många autografer i programmen och tagit bilder med gulliga kineser.


Men, som oundvikligt är kom resan till ett slut. Hemresan blev en 26 timmar lång rackare med långa byten i Shanghai och Paris. Men vi var glada ändå!


En helt genialisk grenkontakt som jag fått av mamma som gjorde att alla kunde lyssna på musik tillsammans och köra "gissa vem och vad"-lekar.


Försökte ta mig igenom mina iPadspel och höll bland annat på med 100 floors igen, världens mest provocerande men ändå roliga spel.

Ja! Det var det jag hade att bjuda på för nu om denna resa! Allt har gått jättebra under tidens gång trots att man inte alltid visste vad som skulle hända hela tiden. Jag har haft otroligt roligt med det fina gänget som åkte med. Det känns underligt att komma tillbaka, som jag nämde i förra inlägget. När man var där glömde man liksom bort att det var december och jul och snö hemma, och sen kommer man hem och allt är preciiis som det var innan man åkte bortsett från att man själv har förändrats. Känns verkligen underligt. Och även lite underligt att ha lektioner med folk nu när man känner dem på ett annat sätt, men det kan nog bara vara till det bättre.

Kan i alla fall konstatera att det kändes under hela tiden att det är sånt här jag vill göra sen också om allt går som det ska. Åka runt och spela musiken!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar